Man behöver inte röra på sig för att resa.
Jag sitter bekvämt tillbakalutad i läsfåtöljen och låter tankarna leka. I Ecuador eller Argentina har jag aldrig varit, ändå var det tidigt hemvana miljöer för mig genom att jag läste upptäcktsresanden Rolf Blombergs reseskildringar och Bruce Chatwins märkliga böcker om vandringar i Patagonien. Jag hade varit där, på ett mentalt plan.
Missförstå mig inte. Jag tycker om att resa, även om flygplatser med sina rigorösa säkerhetsbestämmelser numera får mig att rysa. Det finns platser som jag ständigt längtar tillbaka till: den lilla byn Rilly-la-Montagne i Champagne, stränderna i Karibien, det storslagna landskapet på Grönland, kulturmetropolen Wien, Positano vid den undersköna Amalfikusten i Italien och framför allt Lissabon, den mytiska vita staden där jag under många besök följt i poeten Fernando Pessoas spår. För att inte tala om det underbart vackra Costa Rica; om detta lyckliga land inte skulle ligga så långt borta skulle jag när som helst flytta dit, åtminstone under vinterhalvåret.
Timmarna glider förbi och sjunker under tystnad hän i evigheten, utan att man sörjer deras gång.
Man kan drömma om att färdas. Men man kan också bekänna sig till begränsningen, där den prosaiska vardagen förvandlas till en resa. Så gjorde den franske officeren och ämbetsmannen Xavier de Maistre i boken Resa i mitt rum (Voyage autour de ma chambre), ett litet berättartekniskt mästerverk som utkom 1794 och senare utgetts i flera översättningar till svenska.
Det handlar rent konkret om att han efter att ha utkämpat en duell placerades i husarrest under 42 dagar. Hur skulle han fördriva tiden? Jo, genom att helt konkret skildra det rum där han levde. Han betraktar sin närmiljö med nyfikna ögon, skriver om möbler, tavlor, böcker, ting som får honom att associera till allt möjligt som skett i hans liv. Som sällskap har han den trogna hunden Rosine, som beskrivs med stor värme, en av de första kärleksfulla hyllningarna av ett husdjur som jag stött på i litteraturen. Att betrakta blir en sorts meditation: ”Timmarna glider förbi och sjunker under tystnad hän i evigheten, utan att man sörjer deras gång”.
Själv reser jag ogärna sommartid; ingenting kan överträffa en åländsk sommar med varma vindar, fågelsång och vita segel i sundet. Men varför inte inspireras av de Maitres exempel? När skymningen långsamt faller sätter jag mig ner i salen, låter blicken svepa över tingen. Många har funnits på samma plats i hundra år, redan på mina morföräldrars tid. Allt har sin historia att berätta. Kopian av Arnold Böcklins berömda målning Dödens ö fascinerade mig redan som barn: vad finns innanför porten där Karon styr in sin farkost? Att följa konstnären i denna fantasi bortom livet är en resa i tid och rum. Där finns porträtt av mina anfäder, jag betraktar dem med tacksamhet. Blickar jag ut genom fönstren mot väster avtecknar sig skärgårdsvyer med en flammande solnedgång utan motstycke. Jag sitter stilla, andas långsamt, men tankar och minnen rör sig ständigt som om de följde en inre karta.
Jag sitter i rummet och låter mig föras på en resa utan slut.
Gustaf Widén
journalist och författare
Texten publicerades som en kolumn i SFV-magasinet 2/2025
