Text: Sebastian Dahlström
Foto: Frida Lönnroos
Den hängivna och starka lärarkåren är fortsättningsvis det finländska utbildningssystemets största styrka. Ett annat finländskt trumfkort är de låga hierarkierna som möjliggör öppna diskussioner mellan olika aktörer på utbildningsfältet.
Sedan fyra år tillbaka är Olli-Pekka Heinonen generaldirektör för International Baccalaureate Organization, som ansvarar för de internationella IB-programmen. Innan han flyttade till Genève var han generaldirektör för Utbildningsstyrelsen. Som politiker har Heinonen också haft flera ministerposter, bland annat var han utbildningsminister under åren 1994–1999.
Jag frågar vad som har ändrat i hans uppfattning om det finländska skolsystemet, när han numera betraktar det med utomstående ögon.
– Jag tycker fortfarande att Finland gör mycket rätt, och vi klarar oss bra i internationella jämförelser. Jämlikheten i den finländska grundskolan är mycket värdefull. Det är få länder som har samma grundskola för alla elever, där varken bakgrund eller samhällsklass spelar in.
Finland behöver en gemensam syn på vad skolans uppdrag ska vara. Förändringarna i världen är utan motstycke – och då måste skolan våga göra sådant som också är utan motstycke.
Vissnar inte, men växer inte
Svagheterna i det finländska skolsystemet beskriver Olli-Pekka Heinonen som en rädsla för förändring. Våra framgångar håller oss tillbaka.
– Eftersom vi tidigare har fått toppresultat i internationella jämförelser har vi blivit stela och ängsliga. Vi vågar inte förnya oss av rädsla för att förändring kan söndra något värdefullt.
Olli-Pekka Heinonen jämför den finländska skolans ovilja till förändring med en växt i plast: konstväxten är evigt grön, men den varken växer eller förändras.
– En levande växt är däremot ett öppet system som hela tiden utvecklas, precis som vi människor. I Finland tenderar vi att motverka utvecklingen, när vi i stället borde vara en del av den. Det gäller att se till att tillväxten inte är okontrollerad, men ändå låta skolan omformas i takt med att världen förändras.
Enligt Olli-Pekka Heinonen har den finländska skolan försökt hålla sig utanför stora samhällstrender. Skolan har inte anpassat sig tillräckligt till den växande polariseringen i samhället, den ökande mångkulturalismen eller barns och ungas tilltagande mentala ohälsa.
– När världen förändras snabbt har vi satsat väldigt mycket energi på att hålla skolan oförändrad. Men det är inte möjligt – man kan inte dela upp barnens liv mellan olika instanser i samhället. Allt som berör de barn och ungdomar som varje morgon går in i klassrummen berör också skolorna.
Motivation att tänka självständigt
I sitt föredrag under Utbildningskonferensen 2025 citerade Olli-Pekka Heinonen den nyutkomna boken The Disengaged Teen av de amerikanska författarna och utbildningsexperterna Jenny Anderson och Rebecca Winthrop.
I boken beskrivs fyra typiska elevroller: motståndare, passagerare, presterare och utforskare. Målsättningen är att allt fler elever ska bli utforskare som drivs av en inre motivation att lära sig.
– Det handlar om att väcka barnens nyfikenhet, och styra den nyfikenheten till rätt frågeställningar. Vårt samhälle behöver fler människor som har förmågan att tänka kritiskt och fatta ansvarsfulla beslut utan att låta sig påverkas av ovidkommande utomstående faktorer.
När världen förändras försöker skolan ofta förbli densamma – eller dra sig undan. Men skolan är en del av samhället, och för barn och unga är den ofta deras första samhälleliga gemenskap och därför mycket starkt knuten till demokrati, säger Olli-Pekka Heinonen.
Olli-Pekka Heinonen har förundrats över debatten i Finland, där självstyrt lärande har blivit något av ett rött skynke.
– Det vore märkligt om skolan inte skulle stödja en utveckling som är anpassad till elevens mognadsnivå – där målsättningen är att ta ansvar för sin inlärning. Det innebär inte att man lämnar barnen åt sitt öde. Det är ju just därför vi har en skola: för att yrkeskunniga vuxna ska stödja eleverna i deras utveckling.
Heinonen menar att problemet snarare ligger i att lärarna inte har fått tillräcklig vägledning i hur det självstyrda lärandet ska tillämpas.
– När skolorna fritt har fått anpassa det här på eget sätt utan stöd har resultaten blivit varierande.
Skolan kan vända ångest till handlingskraft
Allt fler unga lider av ångest och depression. Enligt Olli- Pekka Heinonen hamnar en ung människa som mår psykiskt dåligt ofta i en vägkorsning i livet: antingen kanaliseras illamåendet i cynism, apati och passivitet eller så kan den negativa känslan vändas till en vilja att engagera sig för att skapa en bättre framtid.
– Här är det viktigt att skolan kan erbjuda läroprocesser där den unga har möjlighet att kanalisera den energi som ångesten föder till att bygga något bättre.
Men det här är den finländska skolan inte särskilt bra på, enligt Heinonen.
– Vår grundskola är rätt akademisk, och praktiskt lärande som bygger på att gör något konkret får inte tillräckligt stort utrymme. Det skulle vara viktigt att ändra på det här.
Wellness hör inte hemma i skolan
Olli-Pekka Heinonen är inte någon stor vän av det han kallar wellness i skolorna.
– När man talar om att förbättra välmåendet i skolan är det lätt hänt att man börjar tänka i termer av wellness och lycka, där det viktigaste är att skolan ska vara mysig och trivsam. Men jag tror inte att det här på längre sikt förbättrar välmåendet.
Bestående välmående handlar, enligt Olli-Pekka Heinonen, om att anstränga sig och lyckas; och genom det bygga resiliens för att möta nya utmaningar i framtiden. Det är viktigt att eleverna upplever att det de gör är meningsfullt för andra människor.
Vi har försökt ”förbättra lite” länge nog. Nu krävs mod att göra det vi aldrig tidigare gjort.
– Skolan måste ge utmaningar som kräver ansträngning, men som är anpassade till barnens utvecklingsnivå så att de alltid har en chans att klara dem. Resiliens är som en muskel som måste tränas. Varje gång man anstränger sig stärker man sin resiliens. Det bästa skolan kan ge eleverna är resiliens och känslan av att lyckas, säger Olli-Pekka Heinonen.
Mobiltelefonens vara eller icke-vara
Olli-Pekka Heinonen ser både för- och nackdelar med den digitaliseringsvåg som svept över våra skolor. Enligt honom kan skärmar och telefoner vara till nytta så länge de används på rätt sätt.
– Jag stödjer exempelvis inte ett totalförbud av mobiltelefoner i skolan. Skolorna kunde vara en plats där eleverna lär sig att använda digitala apparater på ett ansvarsfullt sätt. De spelar ju en stor roll i det liv vi lever idag.
Samtidigt gäller det att begränsa de skadliga element som tekniken kan föra med sig.
– Skolans uppgift ska alltid vara att lyfta människors styrkor, medan många applikationer är byggda för att utnyttja människors svagheter. De kan ha en negativ effekt på koncentrationsförmågan och regleringen av känslor under vissa utvecklingsskeden i en ung människas liv. Digitaliseringen måste hanteras ansvarsfullt.
Delaktighet och lärandets glädje
När Olli-Pekka Heinonen visionerar om framtidens skola ser han en plats för gemenskap där eleverna känner sig inkluderade och hörda. Skolan ska ge eleverna möjlighet att bygga sin egen utbildningsstig och vara en plats för delaktighet och lärandets glädje.
– Om tjugo år vill jag att skolan i Finland fortsättningsvis ska vara en plats där barn och unga träffas fysiskt. Jag vill att eleverna ska känna att de själva kan stärka samhörigheten i skolan och vara en betydelsefull del av skolans gemenskap.
Olli-Pekka Heinonen höll huvudanförandet på Utbildningskonferensen 2025, som arrangerades av undervisnings- och kulturministeriet, Utbildningsstyrelsen,
Regionförvaltningsverket och Svenska folkskolans vänner.
