I fjol lästes en dikt på meänkieli i programmet Dagens dikt i Sveriges radio. Det var första gången sedan det ikoniska programmets start år 1937. En milstolpe.
En annan milstolpe är det när Sverige denna vår skickade ett bidrag från Finland på Vörådialekt (och lite finska) till Eurovisionen. I skrivande stund ligger finalen i Basel framför. Men allmänbildningen i både Sverige och Finland har redan fått en seger: under de veckor som gått sedan den svenska Mellofinalen har finlandssvenskheten fått enorm uppmärksamhet i bägge länders medier. Språkvetare har förklarat på bästa sändningstid. Pressen har fyllt spalterna med rapporter och kulturkrönikor. Influencers har övat på att säga ”bekymber försvinder”.
Uppläsare av dikten Jag är född utan språk – Kielettömänä syntyny i Dagens dikt var författaren själv, Bengt Pohjanen. När han skrev den år 1961 var han 17 år och elev vid gymnasiet i Haparanda. Dikten skildrar gränslandets korseld mellan två språk, tungans stumhet och kravet på ”redlighet, språk och nationalitet”. I dag finns den översatt till över 40 språk. Pohjanens erfarenheter är lokala, men mekanismerna universella.
Det är svårt för en språkmajoritet att till fullo förstå vad modersmålet betyder för en språkminoritet. Att det finns hundratusentals svenskspråkiga i Finland kan för vissa rikssvenskar te sig som en så märklig företeelse att följdfrågan blir: ”Talar ni finska med varandra när ingen från Sverige är med?”. Buggen i systemet är den automatiska koppling som många gör mellan nation och språk. I en sådan världsordning ryms inte konceptet ett land, ett folk, två språk.
Språk- och nationsgränser följs dåligt åt i hela Europa. Det leder i värsta fall till att människor inte är välkomna i sitt eget land. Ukrainas krimtatarer har ofta hamnat i kläm. Numerärt är de ungefär lika många som finlandssvenskarna, men procentuellt en minsting bland Ukrainas många språkminoriteter. Under Sovjettiden for de särskilt illa, och innehade ett tragiskt rekord som det folk som minskade mest under Stalins förtryck – över hälften dog av umbäranden och svält. Resten utpekades som syndabockar efter andra världskriget och tvångsdeporterades till andra delar av Sovjetunionen. När de fick återvända på 1980-talet ägdes deras marker och hus av sovjetiska inflyttare.
Om krimtatarernas öde sjöng Jamala när hon år 2016 vann Eurovisionen för Ukraina med sången 1944. Texten gick delvis på krimtatariska, ett språk som talas av en krympande andel av detta folk som i vår tid råkat i limbo mellan ukrainsk nationalism och rysk ockupation.
Små språk som krimtatariska, meänkieli och de svenska dialekterna i Finland förenas av att de berättar om tillhörighet och rötter. Att trenden i dag i ett spektakel som Eurovisionen går mot att färre sjunger på engelska är hoppfullt för mångfald överlag och förhoppningsvis för minoriteter i synnerhet. Kultur har bärkraft – och sprängkraft.
Wivan Nygård-Fagerudd
är styrelseordförande för Svenska folkskolans vänner.
Texten publicerades som en kolumn i SFV-magasinet 2/2025
