Harry Lunabba är universitetsforskare i socialt arbete vid Statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet.
Jag upplever också själv att det är synnerligen intressant att forska om och kring pojkar – särskilt i denna tid då det ställs många olika slags förväntningar just på pojkar och unga män. I forskning brukar man i regel prata om maskulinitet och maskuliniteter då man försöker beskriva och analysera pojkars eller mäns särdrag.
I det stora hela upplever jag att pojkfrågan utvecklats i gynnsam riktning när det gäller ett djupare, mer nyanserat och mer förstående förhållningssätt till pojkar och unga män. Överlag finns det ett bredare utrymme för pojkar att uttrycka sina identiteter, och samtiden erbjuder och tillåter klart fler olika sätt att vara pojke än vad som var fallet under min uppväxt på 1980- och 1990-talet.
"Vi har också alltför många pojkar som inte riktigt finner sin plats – varken i sociala gemenskaper, parförhållanden eller vid lärosäte och på arbetsmarknaden."
Samtidigt pågår det också en mindre önskvärd utveckling, och det känns ibland som att vissa saker utvecklas bakåt eller står och stampar på stället. Trots att de flesta pojkar och unga män har det riktigt bra i ett förhållandevis tryggt och välmående Finland, finns det pojkar som både lockas av och appellerar till snäva eller toxiska maskulinitetsideal som är destruktiva på många sätt. I extremfall handlar det om sensationsvåld eller extremism.
Vi har också alltför många pojkar som inte riktigt finner sin plats – varken i sociala gemenskaper, parförhållanden eller vid lärosäte och på arbetsmarknaden.
I den senaste skolhälsoundersökningen från 2023, sammanställd av Helenius och Kivimäki, framgår det att den breda majoriteten av ungdomar, också pojkar, trivs i skolan, har goda relationer till sina föräldrar, eller använder rusmedel i mindre utsträckning än tidigare generationer. Men vi har också en grupp ungdomar, ofta pojkar, som halkar efter till den grad att de riskerar att marginaliseras i samhället.
Enligt uppgifter från Nordic Statistics database görs i regel över 70 procent av självmorden av pojkar och män oberoende av ålder. Män är också i regel oftare arbetslösa och de utgör en klar majoritet av fångar i fängelser.
Michael Kimmel skrev i en rapport för Socialstyrelsen i Sverige om den så kallade ”verkliga pojkkrisen” som enligt honom handlar om pojkars överrepresentation i all slags våldstatistik. Pojkar blir utsatta för våld och utövar våld klart oftare än flickor, och det är framför allt under ungdomstiden som pojkars våldsbenägenhet eskalerar. Dylika avigsidor berör då inte heller bara de marginaliserade unga männen, utan de toxiska sidorna kring maskulinitet drabbar också flickor, kvinnor och minoriteter på ett sätt som kan vara farligt och förödande – inte minst med hänsyn till fenomenet mäns våld mot kvinnor. Dessvärre visar bland annat Statistikcentralens rapport att just våld i nära relationer ett fenomen som är särskilt etablerat i Finland.
I denna artikel ska jag ändå inte fastna vid en enda fråga eller vara alltför pessimistisk i mina reflektioner om pojkar, utan min avsikt är att göra en slags sammanfattning av centrala iakttagelser som jag ser som viktiga eller rentav avgörande när det gäller pojkar och unga män. Jag tillämpar här en för oss finländare, bekant tankestruktur lånad från president Alexander Stubb, även känd som tre-regeln (engelska: the rule of three). Det är tre saker jag vill säga om pojkar och unga män, på basen av mina studier och genom mina möten med unga maskuliniteter.
Pojkar är mer än bara pojkar
Jag har upplevt att ett av en pojkforskares främsta uppdrag är att nyansera debatten om pojkar och unga män, eftersom det finns en mycket stark tendens i samhällen att upprätthålla en så kallad ”pojkar är pojkar”-inställning. Denna ”pojkar är pojkar”-diskurs brukar bland annat innebära att pojkar lätt dras över en kam, eller att man ser pojkars utmaningar som något som man nu bara får räkna med för att ”pojkar är pojkar”. Genusforskare som till exempel professor emerita Elina Lahelma har också skrivit om så kallade kategoriska generaliseringar. Kategoriska generaliseringar om pojkar – men också flickor – är framför allt etablerade inom diskussionen kring utbildning, och detta dessvärre som ett led i den återkommande, och inte alltid så nyanserade, diskussionen om PISA-resultat.
"Pojkar placerar sig på alla prestationsnivåer i PISA-resultaten liksom i de flesta betygsjämförelser, vilket visar tydligt att skolor inte misslyckas kategoriskt med gruppen pojkar."
Det är i och för sig inget fel på PISA-forskningen då den erbjuder ett gediget material för bedömning av utveckling inom utbildning ur ett sannerligen ambitiöst globalt perspektiv. Men det sätt på vilket resultaten ofta redovisas i medier bygger dessvärre på ett ganska onyanserat medeltalsjämförande, där skolelever indelas i två kategorier: högpresterande flickor och underpresterande pojkar.
Visserligen stämmer det att flickor i medeltal presterar bättre i PISA-tester än pojkar i medeltal. Men samtidigt är det lika entydigt att de flesta pojkar i regel presterar i PISA precis lika bra som de flesta flickor. PISA-medeltalsresultaten saknar inte betydelse och de antyder könsskillnader, men ett medeltal säger ytterst lite om den nyanserade verkligheten.
Därför vore det bra att notera åtminstone två saker om pojkar för att nyansera debatten:
Pojkar placerar sig på alla prestationsnivåer i PISA-resultaten liksom i de flesta betygsjämförelser, vilket visar tydligt att skolor inte misslyckas kategoriskt med gruppen pojkar. Skolor lyckas faktiskt riktigt bra med de flesta pojkar, och det finns en ansenlig mängd pojkar som presterar på mycket hög nivå.
Det finns en mängd andra faktorer än kön som präglar resultaten och därför vore det mycket viktigt att man i tolkningar och debatten kring PISA-resultaten tillämpade ett intersektionellt perspektiv där man beaktar det faktum att kön inte alla gånger är det mest avgörande eftersom människor kan grupperas i många olika slags sociala kategorier som till exempel olika sociala klasser.
Det diskuteras mycket bland forskare om hur just social klass och familjebakgrund har en allt större betydelse också i finländska skolsystemet, som tidigare varit ett föredöme för social mobilitet. Finland klarar sig fortsatt bra på denna punkt i global jämförelse, men mycket tyder på att barn med högutbildade föräldrar har klart bättre förutsättningar att komma in i ett toppgymnasium än elever vars föräldrar inte har en akademisk utbildning.
Det avgörande här är inte att förneka det konsekventa mönstret där pojkar år efter år klarar sig i medeltal sämre än flickor till exempel i läsning. Det är absolut värt att notera, analysera och debattera. Jag vill också senare återkomma till att den negativa trenden för pojkar i olika utbildningsmätningar är något som man absolut behöver bryta.
"Mycket tyder på att barn med högutbildade föräldrar har klart bättre förutsättningar att komma in i ett toppgymnasium än elever vars föräldrar inte har en akademisk utbildning."
Men medelvärdet behöver förstås just som ett medeltal av en mängd olika resultat som pojkar och flickor presterar under ett PISA-test, och inte som något som kategoriskt representerar alla pojkar eller flickor. Det finns skäl att betona att skolan inte är missanpassad för pojkar eller att man i skolan i regel struntar i pojkars särskilda behov.
Utmaningen är att det finns varken ett entydigt problem eller enkla lösningar för att förbättra skolresultaten, utan skolorna fördomslöst ska kunna bemöta många slags unga personer med olika typer av utmaningar och behov. Myten om den misslyckande skolan, eller den omogna pojken, är just exempel på kategoriska fördomar som bidrar till och upprätthåller snäva genuskonstruktioner.
I genus- och pojkforskning brukar man prata om hegemonisk maskulinitet, som syftar dels på dominerande maskulina grupper, dels på vedertagna föreställningar om maskuliniteter. Den typiska pojken antas vara högljudd och stökig, mer intresserad av idrott och datorspel än böcker och skola, och allmänt taget privilegierad i den patriarkala samhällsordningen.
Men det är överraskande många pojkar som inte riktigt känner igen sig själva i dessa dominerande föreställningar om pojkar. En högpresterande elev blir lätt en plugghäst, en bokintresserad pojke blir en bokmal, och den som klär sig i förbjudna färger eller ger uttryck för en mjukare sida av sig själv riskerar att stämplas som en fikus eller fjolla. Därför är det viktigt att låta sig påminnas om att alla pojkar inte är pojkar i den dominerande bemärkelse som pojkar i största allmänhet porträtteras.
Alla pojkar är inte heller särskilt privilegierade i den patriarkala samhällsordningen. Vissa pojkar är faktiskt mycket utsatta i vårt samhälle, dels för att de är pojkar, men ibland också på grund av helt andra orsaker som inte har någon koppling till kön, annat än det faktum att kön många gånger kan vara den främsta orsaken till att stödbehov och sårbarhet blir ouppmärksammade. “Everybody hurts sometimes” sjöng R.E.M. redan på 1990-talet. Och som sången antyder gäller det också i allra högsta grad pojkar och unga män.
Pojkar vill – och kan – delta
Ett konkret och effektivt sätt att förebygga negativa och snäva konstruktioner om pojkar och unga män är att påminna sig själv om att också pojkar och unga män är sociala aktörer. Ett aktörsperspektiv på unga personer var något som man började betona i den så kallade moderna barn- och ungdomsforskningen under 1990-talet.
Motsatsen till ett aktörsperspektiv handlar i regel om objektifiering där man fråntar en individ eller en grupp status och förutsättning att uttrycka sig eller komma till tals. Det som man insåg i mycket bred bemärkelse var att den tidiga, och ofta riktigt välmenande barn- och ungdomsforskningen, hade en benägenhet att objektifiera barn och ungdomar. Barn var mer föremål för socialisation, fostran och utbildning. Barn uppfattades gå passivt in i olika utvecklingsfaser eller kriser, och betoningen i förståelsen av barnens utveckling handlade långt om deras kognitiva, emotionella och sociala ofullständighet eller inkompetens i relation till de, så att säga, färdigt utvecklade vuxna.
Numera ser vi allt oftare barn och ungdomar som aktiva deltagare och som resilienta aktörer i den sociala växelverkan, och barns och ungas rätt till delaktighet är något som betonas i väldigt många sammanhang. Men samtidigt vill jag hävda att det fortsättningsvis förekommer en hel del objektifiering av barn och ungdomar och här ser jag pojkar som särskilt utsatta.
"Att pojkar får uppleva starka fördomar var något som många pojkar nämnde i samband med att jag gjort intervjuer med dem under två separata studier."
Pojkar konstrueras i regel som omognare i relation till flickor, vilket hänger ihop med det faktum att flickor träder in i puberteten något år tidigare än pojkar. Men då man riktigt tänker efter, så är det väl lite märkligt att en dylik kroppslig markör skulle vara en godtagbar ursäkt att inte låta pojkarna själva att komma till tals.
Som pojkforskare kan jag intyga att visst kan pojkar för långa och seriösa samtal under forskningsintervjuer.
Att pojkar får uppleva starka fördomar var något som många pojkar nämnde i samband med att jag gjort intervjuer med dem under två separata studier. Många pojkar sade att de såg sådana här stereotypiska föreställningar om pojkar som både osanna och orättvisa. Faktum är att många pojkar konstaterade att de sällan hade fått vara med om att en vuxen hade frågat dem eller visat intresse för vad de tänkte och tyckte om olika saker.
Och visst kan pojkar prata om saker när det bereds tillfälle åt dem. Jag minns särskilt bra Rafik som berättade hur han under uppväxtåren i Finland alltid hade haft rollen som klassens clown, men nu vid 20-års åldern hade han förvandlats till invandraren som man antog hade nyligen flyttat in till Finland och att han inte kunde något av de inhemska språken.
Eller Peetu, 14 år, som berättade om sin moster, som han kunde prata med om vad som helst. Jag minns också Timo, som var fullt övertygad om att han aldrig kommer att hitta en flickvän, eftersom han under sina första 18 år knappt hade pratat med en flicka. Jag har också hört pojkar berätta om hur de blir orättvist behandlade av lärare, hur kuratorn inte fattar någonting eller hur mammor inte förstår att man inte så där bara kan gå ut ur ett nätspel, för då finns det en risk att det tolkas som att man “ragequittar” och i värsta fall blir man bannad från att spela.
Det finns väldigt mycket att prata om med pojkar, och tro mig, de pratar gärna när det bereds tillfälle och utrymme för det.
Pojkar behöver tas på allvar
Den sista poängen jag vill lyfta fram är behovet att ta pojkar på allvar. Att allvarliggöra pojkfrågan handlar åtminstone om två saker.
Det finns redan tillräckligt starka tecken på att vi behöver konkreta och ambitiösa åtgärder för att främja också pojkars och unga mäns jämställdhet i samhället. Under de senaste 20 åren har vi uppenbart inte lyckats vända en enda av de negativa utvecklingstrenderna när det gäller pojkars skolprestationer. Jag vill hävda att pojkfrågan inte har fått den prioritering som den uppenbarligen behöver.
Jo, frågan uppmärksammas vart tredje år i samband med att man rapporterar om PISA-resultaten och gapet mellan könen. Och jo, åtgärder efterlyses, men det som saknas är konkreta idéer och program som faktiskt bemöter den grundläggande problematiken.
Och det är inte bara i fråga om skolprestationer där pojk- eller maskulinitetsfrågan behöver allvarliggöras. Det saknas också breda och riktade åtgärdsprogram inom social- och hälsovården som skulle göra vård, stöd och hjälp mer tillgängliga uttryckligen för pojkar och unga män.
Inom skolvärden hör jag tämligen ofta hur man efterlyser manliga lärare, och överlag blir jag ofta inbjuden till olika slags
evenemang inom skolväsendet där man diskuterar kring frågan om genussensitivitet. Men det är sällan jag hört talas om behovet att utbilda flera manliga socialarbetare eller hälsovårdare. Att andelen manliga läkarstudenter sjunker har inte heller lyfts fram som ett problem, utan snarare som ett uttryck för att de hinder man lagt fram för kvinnors karriärer inom medicin har avvärjts.
"Jag är både förbryllad och ledsen att dessa reformer gjorts utan någon som helst genussensitiv konsekvensanalys."
Det jag sett med stor förundran och sorg är den senaste utbildningsreformen där man velat göra av sig med vetenskaps-områdesspecifika inträdesprov till förmån för att sätta dels mer tyngd på studentexamen och gymnasiebetyg eller skapa breda inträdesprov där man betonar allmänna akademiska färdigheter framför kunskaper inom ett specifikt område.
Denna utbildningsreform har gjorts oberoende av bättre vetande att studentbetygsbaserad intagning gynnar flickor mer än pojkar, och trots att allmänna akademiska färdigheter i regel gynnar dem med goda kunskaper i läsning och skrivande, vilket är just det område pojkar främst tampas med.
Jag är både förbryllad och ledsen att dessa reformer gjorts utan någon som helst genussensitiv konsekvensanalys. Överlag ser jag denna reform som ett konkret uttryck för att man inte tagit pojkfrågan på allvar när det gäller skola och utbildning.
Att ta pojkfrågan på allvar handlar i grunden helt enkelt om hur man bemöter dem. Jag brukar beskriva mina intervjuerfarenheter med pojkar och unga män som en process där det i regel tar lite tid att nå fram till allvaret, där vi “på riktigt” kan prata om viktiga frågor och där jag faktiskt får ta del av pojkarnas egna erfarenheter.
Detta gällde också för Peetu och Rafik som båda till en början använde humor och distansering som någon slags försvarsmekanismer innan vi kunde komma in på mer personliga och känsliga ämnen. Det som krävdes av mig var att jag själv varken gav efter eller gav upp att nå fram till allvaret. Vad jag konkret gjorde handlade om att jag försökte hålla mig seriös och uthålligt fråga om deras åsikter och synpunkter på en mängd olika slags frågor.
I korthet handlar det om att – ja, just det – ta pojkar på allvar!
