Om det fanns en stödgrupp för sådana som jag, skulle jag ställa mig upp vid kaffebordet och presentera mig: Jag heter Dan, jag är samlare.
Det här är inget jag lider av, för det mesta njuter jag av det. Ibland kan utrymmesbristen slå till, men det finns alltid fler hyllor att köpa. Man kan klämma in ganska mycket om man vill.
Det är inte så att jag behåller allt jag samlat. De frimärken jag katalogiserade när jag var väldigt ung donerade jag till en filatelistförening efter att ha släpat den fulla sportkassen från lägenhet till lägenhet i ett halvt liv. En frimärksaffär tittade igenom samlingen och värderade den till 20 euro. Det kändes som ett rövarpris, så jag gav den i stället åt intresserade.
Det finns många andra samlarobjekt jag har övergivit under decennierna. Det som består är främst musiken.
Musiken kan vara bra, exceptionellt dålig eller bara lite ovanligt udda.
Jag fick min första skivspelare i de tidiga tonåren. De första skivorna finns alla kvar, och de är fortfarande lika bra, men problemet smyger sig på. Också den som alltid köper enbart den bästa musiken kan småningom märka att en samling av väldigt tunna skivor småningom blir en volymmässig utmaning när man ska flytta.
I något skede märkte jag att min musiksmak är väldigt eklektisk, och kanske ännu bredare än så. Jag är intresserad av det mesta, och genrer är aldrig ett hinder. Det kan räcka med ett skivomslag som talar till mig på något sätt. Det kan vara kreativt, ovanligt korkat eller bara annars lite märkligt. Musiken kan vara bra, exceptionellt dålig eller bara lite ovanligt udda. En av mina skivor är inspelad av Renée & Renato, en italiensk sångare och hans brittiska fru, och jag älskar deras kalkonhit Save Your Love for-a Roma and for-a Me.
Att ganska mycket handlar om 1970-tal gör det bara roligare, jag var ju med redan innan det blev retro.
Att jag har en dryg halvmeter av James Lasts orkester och kör beror delvis på att han nästan alltid finns på omslagsbilden, och uttryckligen i den mest trendiga klädseln just det året. Alltid blir det inte så lyckade klädval. Att ganska mycket handlar om 1970-tal gör det bara roligare, jag var ju med redan innan det blev retro.
Men det finns mycket annat roligt i musikvärlden. Min absoluta favorit är musikvykorten från 1950-talet, alltså lite större vykort med musiken ingraverad på en plastaktig hinna ovanpå motivet. 200 spelningar utlovas vanligen, och överraskande många av dem man hittar är fortfarande spelbara. En speciell plats i hjärtat har de vykortsskivor som Monica Zetterlund spelade in i Danmark som ung artist. Hon använde pseudonymen Eva Norén, vilket var hennes andra förnamn och mammans flicknamn.
En annan favorit är serien Veckans skiva, ett trettiotalsfenomen som bestod av bruna kartongskivor med en övre plastyta där musiken var ingraverad, en krisprodukt som distribuerades varje vecka i tidningskioskerna. De fanns i flera länder, bland andra USA, Storbritannien, Spanien, Sverige och i viss mån Finland. Det var också skivor med begränsad livslängd, men många har överlevt långt efter bäst före-datum.
Jag roar mig alltså ofta med musik som inte längre borde existera. Det känns riktigt bra.
