SFV-kalendern: 140 år av finlandssvensk folkbildning

Slutet av 1800-talet, sekelskiftet och 1900-talets första decennier var på många sätt fascinerande. En tid fylld av allmän samhällsoro och spänningar, liksom i dag, men också av nya idéer och framtidstro. Hoppet om frihet och jämlikhet var starkt, likaså tron på bildningen och dess betydelse – sådant som däremot inte alls är lika självklart längre. Kanske därför jag så ofta haft lust att förflyttas ett och ett halvt sekel bakåt i tiden. Till den tid då också denna Kalender såg dagens ljus, hösten 1886, för 140 år sedan, och sedan dess utkommit regelbundet varje år. En imponerande folkbildningstradition.

Det är inte första gången SFV-kalendern blir föremål för tillbakablickar. Sådana har gjorts rätt ofta, bland annat vid 100-årsjubileet 1986 (Cavonius 1986) och 2006 då Kalendern fyllde 120 år (Spring 2006), med nytryck också av Cavonius artikel. Och senast av undertecknad 2011, i ett försök att pejla samtliga dittillsvarande årgångar, då Kalendern fyllde 125 år. Det har alltså inte saknats översikter av Kalenderns innehåll och betydelse, ur olika synvinklar. Dessutom har jubileerna kommit tätt eftersom man i Kalendern också brukat uppmärksamma den bara några år äldre moderorganisationen Svenska folkskolans vänner, grundad 1882, vilket gjort att tillbakablickarna ofta kommit med korta intervaller.

"Men redan från början satsade den nya organisationen starkt på den folkbildande uppgiften."

Låt mig här i stället skifta fokus, och koncentrera mig uttryckligen på Kalenderns betydelse och funktion som folkbildare för den svenskspråkiga befolkningsdelen i vårt land. Och hur den rollen har förändrats under de 140 åren. Tyngdpunkten kommer emellertid att ligga på den tidigare halvan. Dels för att rollen som folkbildare under den senare halvan småningom förlorade det mesta av sin tidigare betydelse, dels för att den tidigare perioden helt enkelt är mer fascinerande.

Lyser och lågar

Då man ser tillbaka på Kalenderns första tider och den folkbildningsiver som då rådde kommer jag osökt att tänka på ett par finlandssvenska romaner, båda med stark förankring i den tiden. Den ena Ulla-Lena Lundbergs Lyser och lågar från 2022 och den andra Märta Tikkanens Emma & Uno – visst var det kärlek från 2010. Bägge beskriver hur folkhögskoltanken fick fotfäste i vårt land, inte minst på finlandssvenskt håll. Och vad den lågan betydde inte bara för folkbildningen utan hela den svenskspråkiga befolkningens ställning och självkänsla. Den bildningsrörelsen var ju oupplösligt sammanvävd med framväxten av det vi kallar Svenskfinland.

I Tikkanens bok är den färgstarke Uno Stadius i centrum, en av folkhögskolrörelsens mest lyskraftiga profiler, som också bidrog med flera artiklar i Kalendern. Och i Lundbergs roman är starka kvinnor och Finns folkhögskola i centrum. Två böcker som varmt kan rekommenderas för den som i skönlitterär form vill förnimma något av den entusiasm som besjälade pionjärerna.

Här är inte platsen att utförligare redogöra för utgivaren Svenska folkskolans vänners tillkomst och betydelse, även om den givetvis är intimt sammankopplad med Kalendern (se till exempel Cavonius 1982). Men redan från början satsade den nya organisationen starkt på den folkbildande uppgiften.

Dit hörde förutom kärnuppdraget, ”att verka för folkskolors inrättande bland landets svenska befolkning”, även ”att genom utgifvande och spridande af folkskrifter, inrättande af folkbibliotek, populära föredrag och andra lämpliga medel befrämja dess bildning”, som det stod i första paragrafen i SFV:s stadgar. Det gjorde man genom att redan från 1883 i snabb takt ge ut en serie folkskrifter kring mycket varierande teman, nästan utan undantag skrivna av framstående svenskspråkiga experter.

Den första serien på 12 häften utgavs åren 1883–1885, med sammanlagt 575 sidor. Och den följdes senare upp med flera skrifter, så att serien slutligen kom att omfatta sammanlagt 76 skrifter, från 1883 till 1916, i medeltal alltså två skrifter per år. Samtliga skickades gratis åt alla medlemmar. Därefter, i mars 1918, fattade styrelsen beslut om att upphöra med skriftserien, med motiveringen att man redan hade den årliga kalendern, som alltså började utges från 1886.

Man gjorde visserligen ett försök att förmedla kunskapsfrämjande litteratur åt sina medlemmar också genom att i december 1919 överlåta rätten att utge en serie skrifter till bokförlaget Söderström & Co, mot att förlaget förband sig att för halva bokhandelspriset sälja till SFV ett obegränsat antal exemplar. Beslut om vilka arbeten som skulle ges ut skedde i samråd mellan förlaget och SFV, och i avtalet ingick att förlaget inte var skyldigt att ge ut mer än ett om året. I denna serie utkom åren 1919–1927 sammanlagt sju böcker, men därefter upphörde serien, i första hand för att den inte blev lönsam för förlaget. Till det bidrog av allt att döma också att flera av böckerna, inte minst de tre första, ansågs ha varit tunglästa, vilket de av titlarna att döma förmodligen också var (Pontán 1957, 197–202; Cavonius 1982; 203–208).

För folket, på folkets språk

Men uppgiften att sprida kunskap i form av populariserad vetenskap hade alltså redan från 1886 också tillfredsställts genom att utge en årlig Kalender, som från start årligen haft i snitt 200 sidor och en upplaga som väldigt länge låg stabil kring 12 000. En aktningsvärd upplaga som sammanhängde med det täta nätverk av medarbetare och ombud man hade runtom i svenskbygderna.

I Einar Pontáns historik över 75-åriga SFV, i Kalendern 1957, framgår till exempel att SFV:s ombudskår 1955 (då man hade 14 376 medlemmar) uppgick till 505 personer, fördelade på Nyland 195 personer, Österbotten 192, Åboland 61, Åland 27, övriga Finland 24 och utomlands 6 personer. Och att antalet stadigt ökade, framför allt i början av 1920-talet, då både antalet ombud och medlemmar fördubblades (Pontán 1957, 39–46). En fullständig matrikel över samtliga ombud och annan personal samt förtroendevalda inom SFV 1882–1972 ingår i Kalendern 1972, uppgjord av dåvarande redaktören Ragnar Mannil.

SFV-kalenderns pärmar avspeglar sin tid. Här de tjugo första och de tjugo sista pärmarna.

Redan dessa siffror återspeglar den folkliga bredd som SFV från begynnelsen hade; en folkrörelse bokstavligen bestående av folkbildningens vänner runtom i svenskbygderna. Det uppfattades förmodligen länge som något av en hederssak och en självklarhet inom de så kallade bildade skikten runtom i det svenska Finland (såsom lärare, bibliotekarier och redaktörer, men också jordbrukare) att ställa upp som ombud eller på annat sätt bidra till upplysningsverksamheten. Och i medlemskapet ingick alltså att få den årliga Kalendern, senare också tidskriften Svenskbygden (och ännu senare efterföljaren SFV-magasinet). Eller, som det om Kalendern ofta hetat i tidigare tillbakablickar: ”näst efter bibeln, psalmboken och almanackan den mest lästa boken i ett finlandssvenskt hem”. För om man på något sätt ska beskriva det som mest av allt har karaktäriserat SFV-kalendern (och dess utgivare) är det väl just detta; att man alltid riktat sig till hela befolkningen (i detta fall den svensktalande). Och att man blivit läst i både slott och koja, och talat både latin och folkets språk.

En jämförelse med Svenska litteratursällskapet (grundat 1885) och dess betydligt yngre årliga skrift Historiska och litteraturhistoriska studier (som utkommit sedan 1925; och alltså firade 100 år 2025, medan utgivaren SLS fyllde 140 år) ter sig frestande. Låt vara att jämförelsen är såtillvida orättvis att de två organisationerna och deras årsböcker har uttalat olika ändamål, målgrupp och funktion. Men skillnaden är ändå frapperande: å ena sidan SFV:s kalendrar, som alla konsekvent och medvetet skrivits och redigerats så att texterna även om de gjorts av experter kan läsas också av den som saknar akademisk utbildning, å andra sidan SLS:s studier, som lika konsekvent har skrivits och redigerats så att texterna i regel kräver ett visst mått av akademisk träning. Gemensamt är däremot att bägge utdelas gratis åt medlemmarna – mot en synnerligen modest medlemsavgift.

Här är kanske ett försök att ringa in begreppet bildning på sin plats, eftersom det är centralt för hela framställningen. Att ge en entydig definition är givetvis omöjligt, och jag nöjer mig med en väldigt enkel och vardaglig sådan: att vara bildad är inte att man läst x antal böcker, än mindre någon fastslagen kanon. Alltså det som tidigare ofta betraktats som kriterierna på en ”klassiskt bildad” person, som Higgins i förhållande till Eliza i Pygmalion/My Fair Lady. Nej, för mig är att vara bildad att man fortlöpande är intresserad av och nyfiken på att följa med och lära sig om sin omvärld, inkluderande såväl människor i vår egen och i andra kulturer som djur och natur. Och allt förankrat i respekten för allas lika rätt till frihet, jämlikhet och rättvisa. Om aktuell diskussion kring begreppet bildning, se till exempel Ahlskog 2021 eller Ahlskogs artikel i denna skrift.

Påfallande anspråkslöst

Intressant nog innehåller den första Kalendern från 1886 ingen programförklaring eller introduktion. Det är först i SFV-kalendern 1912, då den alltså utkommit i 26 år, som den långvariga redaktören och överlägset flitigaste skribenten Petrus Nordmann (1858–1923) i ett kort efterord på bara två sidor kommenterar Kalenderns tillkomst. Han konstaterar närmast ursäktande att några ord kanske försvarar sin plats ”emedan dylika ord förut ej förekommit och kanske även av den anledningen att den nuvarande redaktören [det vill säga han själv] till tryck befordrat 25 årgångar av kalendern, denna bok inberäknad”.

”Avsikten var ju att åstadkomma en billig folkbok, icke en lönande förlagsartikel.”

Han skriver vidare att SFV:s direktion 1886, ”följande Folkupplysningssällskapets exempel”, beslöt att ge ut en årsbok, ”innehållande populära uppsatser i diverse ämnen samt dikter”. Man tillsatte en redaktionskommitté under professor Fridolf Gustafssons ledning och gav ”närmare jul 1886 en i yttre måtto anspråkslöst utstyrd bok på 220 sidor”. Först hade man tänkt kalla skriften ”Julkalender”, men det kom aldrig i användning utan ersattes nästan genast av det kortare Kalender, som snabbt etablerades runtom i svenskbygderna. Nordmann noterar också att priset medvetet sattes mycket lågt, och sedan dess bibehölls, vilket gjorde att den inte lämnade någon vinst; ”Avsikten var ju att åstadkomma en billig folkbok, icke en lönande förlagsartikel.” Enligt honom såldes bara ett fåtal i bokhandlarna och de flesta delades ut gratis åt medlemmarna. Och så har det fortsatt, ända till i dag.

Om innehållet skriver han att ”någon på förhand strängt uppgjord plan icke har blivit följd”, utan att redaktören försökt göra innehållet så rikt och omväxlande som möjligt, men att man ”självfallet i första rummet velat beakta det som gjorts eller bort göras för den allmänna folkbildningens höjande, varjämte talrika bidrag belysande Finlands kulturhistoria införts”. Plus tillägget att ”polemiska uttalanden i politiska frågor ha ansetts falla utanför ramen av Svenska Folkskolans Vänners program”. Man var alltså angelägen om neutralitet i politiska frågor, vilket vi senare ska återkomma till.

Nordmann noterar vidare att man till en början inte betalade några honorar, men att man småningom, åt dem som så önskat, givit en viss ersättning. Han är själv förbluffande produktiv och skriver under sin tid som redaktör (åren 1887–1916) ett stort antal artiklar, både signerade och osignerade, i olika ämnen under åren, ofta flera i samma nummer.

Men han och hans närmaste kolleger har av allt att döma ett utmärkt kontaktnät, och det är anmärkningsvärt hur många av artiklarna som skrivits av de främsta experterna på respektive område. Och om det räckte hela 25 år innan Petrus Nordmann själv insåg att man kanske borde nämna något om själva tidskriften präglas hela redigeringen länge av samma anspråkslöshet; många av bidragen är i början anonyma, eller försedda med signatur. Till anspråkslösheten hör också att Kalendrarna under de första hundra åren saknade egentliga förord eller ledartexter. Sådana började dyka upp först kring decennieskiftet 1980–90, under Christoffer Grönholms tid.

Som person var Petrus Nordmann enligt samstämmiga vittnesmål i många avseenden folkbildningen personifierad. Akademiskt bildad med doktorsexamen i historia, en skicklig talare och en produktiv skribent på väldigt många områden, också skönlitterärt, och som person fylld av den låga det var tal om tidigare. Hans efterträdare som redaktör, Einar Pontán, skriver i en kort nekrolog i Kalendern 1923 att Nordmann hade en ”för våra förhållanden nära nog enastående förmåga att väcka till liv en stämning, en entusiasm, som meddelade sig från den ene till den andre och kunde rycka med sig en mångtusentalig allmänhet”. Något som kom till uttryck till exempel i samband med de stora sång- och musikfesterna, där Nordmann var en central figur. Men Pontán betonar också Nordmanns förmåga att med sina personliga förbindelser knyta kontakter till personer ur de mest olika kretsar. Ett omfattande nätverk som flitigt utnyttjades i utgivningen av Kalendern.

De två centrala benen

Men om attityden utåt, i Kalenderns utformning, länge var anspråkslös kan det-samma inte sägas om innehållet, där ribban tvärtom från första början sattes högt. Detsamma gällde ju också den serie folkskrifter som under många år gavs ut, vid sidan av Kalendern. Flera av dem skrivna av våra främsta forskare, och säkert inte alltid helt lätta att ta till sig. Utöver det folkbildande och populärvetenskapliga materialet har Kalendern givetvis från första början innehållit också kalendariskt material av olika slag, både sådant som hänför sig till utgivarorganisationen SFV (som verksamhetsberättelser och räkenskaper samt förteckningar över personal, ombud etcetera), och annat återkommande material, som minnesrunor, årskrönikor och olika typer av statistik. De sistnämnda föll ganska snabbt bort medan minnestexterna över avlidna personer varit en bestående och viktig del av Kalendern.

Balansen mellan artiklarna och det kalendariska materialet var länge ungefär densamma, så att det sistnämnda stod för en bråkdel av innehållet och merparten av artiklar av olika slag. Ofta även skönlitterära bidrag, som dikter, berättelser, korta noveller och pjäser. Men under de senaste decennierna har det skett en klar tyngdpunktsförändring så att artiklarnas andel minskat, medan det material som hänför sig till SFV:s egen organisation stegvis ökat. Under de senaste två decennierna har även artiklarna allt tydligare kopplats till SFV-anknuten verksamhet.

De folkbildande artiklarnas ämnen var varierande. På bilden en illustration från artikeln ”Vad molnen kan berätta” från 1947.

Här ska fokus alltså riktas på det folkbildande materialet. Det kan grovt delas in i två typer, med var sin grundläggande funktion: å ena sidan det kunskapsinriktade materialet, med ambitionen att höja den allmänna bildningsnivån, å andra sidan artiklar som primärt haft avsikten att stärka den språkliga och/eller nationella självkänslan och samhörigheten – låt vara att gränslinjen mellan de två kategorierna givetvis är flytande. En indelning som återspeglar de två uppgifter som alltid legat till grund för all verksamhet också inom SFV, det vill säga det folkbildande och det finlandssvenska uppdraget.

Det sistnämnda med reservationen att begrepp som finlandssvensk(het) och Svenskfinland ännu inte var etablerade under Kalenderns första decennier. SFV och dess Kalendrar uppstod ju vid en tid då frågan om den gryende nationen Finland skulle utgöra ett folk på ett eller två språk ännu var tämligen oklar. En fråga som också därefter skapat spänningar inom finlandssvensk idéhistoria och politisk historia. Man torde ändå kunna hävda att SFV som organisation, liksom dess Kalendrar, alltid stått lite stadigare på det bygdesvenska benet. Men här är inte platsen att fördjupa sig i den frågan; se till exempel Engman 2016 och Meinander 2016.

Jag ska i det följande börja med att analysera det kalendermaterial som primärt haft i uppgift att sprida allmän kunskap på olika områden, och först därefter behandla det mer språkmedvetna materialet.

Kunskap om allt mellan himmel och jord

När det gäller de kunskapsinriktade artiklarna är bredden enorm. Några huvud-grupper är ändå lätta att urskilja. En sådan är givetvis den sektor som berör SFV:s kärnverksamhet, det vill säga utbildning på olika nivåer, från dagvård till universitet, med tonvikt på den lägre utbildningen och den fria bildningen. Organisationen heter ju trots allt Svenska folkskolans vänner, och grundades uttryckligen för att främja utbyggnaden av det svenska skolnätet. Det skrivs följaktligen, och framför allt under de första decennierna, väldigt ofta om såväl småskolor och ambulerande skolor som folkhögskolor och folkhögskoltanken, ofta med intryck från andra länder, framför allt Sverige.

En av de flitiga skribenterna var Uno Stadius, som tillbringade en lång tid som folkhögskollärare i Sverige, och med intryck därifrån blev central för folkhögskolans utveckling i Svenskfinland. En färgstark person med bestämda åsikter, vilket syns till exempel i en kort artikel i Kalendern 1912, där han (ombedd av kalenderredaktören) livfullt redogör för sina erfarenheter av att ordna folkhögskolkurser i Finland och Sverige. Det började med en kurs på Emsalö i januari 1895, då han ännu jobbade som redaktör på Borgåbladet. Stadius beska kommentar till varför ambulerande folkhögskolor behövs är intressant: ”Det var nog bra med de fasta folkhögskolorna, men de voro ju till främst för rikt folk. Det var sällan en fattig dräng eller piga hade råd att bekosta en sex månaders under-visning och förlora alla inkomster under tiden. Kunde man inte göra något för dem? Hur skulle det vara med flyttande folkhögskolekurser? Kurser, som skulle vara i gång endast om kvällarna efter arbetstidens slut och som skulle flytta från trakt till trakt?” Något han konstaterar att ”naturligtvis” stötte på kritik, vilket han besvarade med att anhålla om avsked från redaktörsplatsen, och i stället kämpa för den nya idén. Och det gjorde han, men det är en annan historia (se till exempel Tikkanen 2010).

En annan tidig folkbildare med till en början politiskt radikala idéer var Arvid Mörne, som också bidrog med många texter i Kalendern, oftast dikter eller tal vid olika tillfällen. Under sin politiskt radikala period, före inbördeskriget, skrev han däremot inte i Kalendern, kanske för att hans åsikter ansågs alltför radikala. I slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet arbetade Mörne aktivt med öppna folkhögskolkurser, och verkade från 1899 som rektor för Finns folkhögskola. Men hans politiska verksamhet gjorde att han av traktens godsägare och stor-bönder tvingades avgå som rektor 1908 – precis som Uno Stadius, hans företrädare som rektor, som också han avgick, 1899, efter en konflikt med skolans direktion (Barck 1953, 194–197).

Men allt handlade inte om det egna språket och den egna kulturen. Det gällde också att lyfta blicken. Det skrivs i Kalendern ofta om främmande länder och kulturer, både i form av lättare resereportage och mer forskningsbaserade artiklar. Till de förra hör artiklar om olika kulturmiljöer i Europa. Bland de forskningsbaserade reportagen är ett tidigt exempel botanikern V[iktor] F[erdinand] Brotherus långa och illustrerade resebrev ”I hjärtat af Asien”. Han var en framstående expert på lavar och mossor och beskriver i artikeln den expedition från Helsingfors universitet han deltog i (Kalendern 1896).

Sedan bör man nämna bidragen av Gunnar Landtman och Rafael Karsten, två av landets främsta antropologer vid den tiden. Landtman var under lång tid aktiv också inom SFV. Under 1900-talets två första decennier bidrog han med flera artiklar, främst från Indonesien och Nya Guinea, men också artiklar av etnologisk karaktär från olika delar av Svenskfinland, till exempel ”Tro och trolldom i Ekenäs skärgård” (Kalendern 1907) och ”Våra folkminnen och vad de innebära” (1929). Och en kort resebeskrivning av en vandring bland navajofolket i Grand Canyon (1912). Mest känd är han ändå för sina arbeten bland kannibalstammar i Nya Guinea, om vilka vi i Kalendern kan läsa ”På sköldpaddsfångst i Torres Straits” (1910), ”Två papuanska sagor” (1913) och ”En tysk hjälte i Nya Guinea” (1921). Flera av artiklarna var försedda med foton av mer eller mindre nakna infödingar, vilket säkert kändes exotiskt.

Rafael Karsten forskade i sin tur bland urfolken i Sydamerika, där hans arbeten bland huvudskallejägarna i Amazonas är mest kända, beskrivna också i Kalendern: ”En kanotfärd på Amazonfloden”, 1929 och ”Bland shipiboindianer i Peru”, 1952 (den senare skriven av hans hustru Margit Karsten).

Den finlandssvenska jorden

En viktig del av den finlandssvenska mobiliseringen i början av 1900-talet var att framhäva banden till och beroendet av den egna jorden. Till frågans ideologiska och språkpolitiska dimensioner, ”den svenska jorden”, ska jag återkomma och här i stället lyfta fram det stora utrymme som artiklar kring jord- och skogsbruk och dithörande frågor mycket länge gavs i Kalendern. En betydande del av läsekretsen fanns ju trots allt på landsbygden. Det handlar om allt från nya rön inom forskningen till konkreta tips, såsom slakt av husdjur, utrustning av fiskebåtar och råd ifråga om jordbrukarens klädsel. Även här med de bästa experterna som skribenter.

År 1945 ingick en artikel om "Bostadsfrågan på landsbygden" i Kalendern.

I några av de första årgångarna kan vi till exempel läsa om bekämpning av skadeinsekter: ”Ängsmasken och medlen att bekämpa dess härjningar” (1892); ”Skadeinsekter i våra fruktträdgårdar” (1897), ”Bakteriologin och landthushållningen” (1900; enligt skribenten utarbetad för eleverna vid Västankvarn landtmanna-och husmodersskola); ”Husflugan, en naturhistorisk monografi” (1905) och ”Åkerfältens skadeinsekter” (1933). Många av dessa skrivna av den framstående insektforskaren O[do] M[orannal] Reuter.

En annan grupp av artiklar handlar om innovationer inom jordbruket: ”Om ett första försök i rotfruktsodling” (1897); ”Om insamling af medicinalväxter i Finland” (1898); ”Biskötseln, en lönande biinkomst” (1902); ”Finlands mossar och deras odling” (1905); ”Sockerbetan i finsk jordmån” (1912); ”Ett par uppsatser om hönsskötseln” (1914); ”Odlingsförsök med olika sorters potatis” (1917); ”Några ord om lavarna och deras betydelse i ekonomiskt avseende” (1917; av samme V. F. Brotherus som ovan) och ”Två trädgårdsuppsatser” (1918; den ena om koloniträdgårdar och den andra om odling och användning av socker-betor i hushållet).

Jag vill speciellt lyfta fram en kort artikel från 1901, där redaktören Petrus Nordmann under rubriken ”Till de små jordbrukarna” i stränga ordalag uppmanar jordbrukarna att förkovra sig i sitt yrke. Artikeln är i övrigt plockad ur den nya tidskriften Pellervo, med en redogörelse för den nya lagen om andelsverksamhet. Nordmann konstaterar att han själv inte är någon jordbrukare, ”och således ej har rätt att föra jordbrukets talan”, men att han, ”liksom hvarje annan medborgare” har rätt att sprida kunskapen. Han tvekar inte att vara sträng, i något som återspeglar det bildningsetos som genomsyrade hela Kalendern:

”Att förkofra sig i sitt yrke är hvarje medborgares plikt, icke blott mot sig själf utan mot det land hvars son han är. Den som af håglöshet, envishet eller enfald anser att en liten själfförvärfvad praktisk erfarenhet i landtmannens värf är tillräcklig, för att man väl skall kunna gå sin värld igenom, gör sig själf föga nytta och sitt land ingen heder. Kunskaper behöfver enhvar, och ingen är för gammal att lära.” (Kalendern 1901, 44–52).

Något senare kommer artiklar om tekniska nymodigheter, som ”Fodersilon och silage” (1916) och ”Maskinprovningarnas roll vid jordbrukets mekanisering” (1953). För att inte tala om den temperamentsfulla artikeln ”Jordbrukarnes arbetsdräkt” av signaturen ”Gustava husmoder” i Kalendern 1913. Den är bara två sidor och handlar om hur signaturen är uppbragt över hur dåligt männen på landet sköter sig och sin hygien. De bär sina smutsiga kläder också inne i stugan, de tvättar inte händerna före måltiden, de piskar och dammar inte av sina vardagskläder.

”Dessa lantmän resonnera kanske litet hånfullt så här: ’Den som utför grovt arbete kan ej gå fint klädd. För resten heter det att arbetet adlar mannen, och gödseln är jordbrukarens adelsmärke’.”

Skribenten inbillar sig inte att hon kan övertyga de gamla och konservativa männen, och vänder sig därför till ”värdinnorna i bondgårdarna, till jordbrukarnas systrar och döttrar” och uppmanar dem att ”flinkt, snart och villigt” göra fyra saker: ”1) Sy åt far av oblekt lärft eller starkt, randigt bomullstyg ett par benkläder så vida, att han bekvämt kan träda dem utanpå de vanliga!”; 2) ”Skaffa till gården träskor eller filttofflor, som kunna ersätta de ute nyttjade storstövlarna!”; 3) ”Då bror kommer från arbetet, så bjud honom först ett tvättfat med varmt vatten, en tvålbit och en ren handduk!”, och 4) ”Piska och damma varje lördag alla arbetsdräkter!”.

Gustava husmoder avslutar med att konstatera att männen nog kommer att visa sig tacksamma. Men ”förstå de det ej, så gör det ändå – i förtreten!” (Kalendern 1913, 119–120).

År 1947 gav SFV-kalendern tips för hur en klok husmor ska arbeta i sitt kök.

Också skogen behandlas i flera artiklar: ”Om afverkning af skog” (1904); ”Skogens fiender” (1930; om insektangrepp); ”Litet om skog och skogsbruk” (1948; närmast en underdrift eftersom det är en gedigen artikel) och ”Skogen som produktionsapparat” (1953). Och som det kustfolk vi är finns det naturligtvis också artiklar om olika aspekter av fiskenäringen och dess utveckling, till exempel ”Lax och ål och deras vandringar” (1910); ”Strömmingsfisket” (1928); ”Om fiske och fiskeregler i Houtskär” (1940); ”Fiskets betydelse i folkförsörjningen” (1942); ”Bland hundratusen gäddor” (1944; om odling av gäddor) och ”Fiskemotorbåten – dess utrustning och manövrering” (1956).

Och slutligen också artiklar om juridiken kring jordinnehav och anskaffning av jord. Redan i Kalendern 1899, Februarimanifestets år, ingår en hela 51 sidor lång, och från finskan översatt artikel av A. Varén med rubriken ”Huru den obesuttne kan vinna jord”. En detaljerad genomgång och jämförelse av lagstiftningen i Ryssland och storfurstendömet Finland. En ny förordning från 1898 hade gjort det möjligt för obesuttna att köpa tomter och jordlägenheter, men det hade olyckligtvis ”från torp till torp” gått ett rykte om att ”nu skall den ryska lagen bli gällande här, nu skall jorden tagas ifrån godsägarena och fördelas jämt mellan torpare och alla, hvilka icke förut äga jord”. Så var det alltså icke; man skulle få köpa jord, inte få den till skänks (Kalendern 1899, 131–182). Ett annat vanligt problem var frågor kring generationsskifte, arv och sytning, och hemmanets bevarande i släkten, vilket behandlades i en artikel i Kalendern 1941, under rubriken ”Arvejord och sytningsfolk”.

De underbart handfasta råden

Men låt oss från lagstiftningen återgå till mer handfasta ting. Till mina personliga favoriter hör de som innehåller alldeles konkreta råd i allt från simkonst och konservering av torsk till praktiska kök och ritningar till ett eget hem. Kanske inte folkbildning i snäv bemärkelse, och långt ifrån schablonen ifråga om klassisk bildning, men nog byggstenar i skapandet av ett folk med förmågan att stå på egna ben. Och resiliens, för att använda ett i dag populärt begrepp.

Också här är spännvidden stor. Många av råden gäller sjukdom och hälsa, till exempel en ingående artikel av Vilh[elm] Sucksdorff ”Om dammet och dess betydelse för hälsan” (1894). Sucksdorff var landets första hygienprofessor, stadsläkare och hälsoinspektör i Helsingfors. Andra exempel är ”Den första hjälpen vid plötsliga olycks- och sjukdomsfall”, med många teckningar (1895); ”Litet om simkonsten”, också den med många teckningar (1903); ”Om ögats skolande”, om ögongymnastik för närsynta (1904) och ”Några råd vid plötsliga sjukdomsfall” (1910).

En annan viktig kategori gäller skapandet av trygga och hälsosamma miljöer i hemmen, i skolan och på arbetsplatserna, ofta kompletterade med ritningar och skisser. Redan i Kalendern 1887 ingår en väldigt lång artikel (65 sidor!) om ”Hälsovården i skolan”, av arkitekten V[iktor] Sucksdorff, där han detaljerat beskriver allt som krävs av en hälsosam skola, bland annat en sex sidor lång beskrivning av hur luftväxlingen i skolrummet bör vara ordnad. Den elva sidor långa beskrivningen av hur pulpeten bör vara beskaffad, för maximal sittriktighet, inklusive en ritning, borde egentligen citeras in extenso (Kalendern 1887, 3–68).

Artikeln från 1887 om hur en skolbänk ska byggas upp har också detaljerade ritningar.

Därefter följer många liknande artiklar, till exempel 1914, då redaktören Petrus Nordmann stolt kan presentera ”Byggnadsritningar för en småskola på landet”, som den kända arkitekten Lars Sonck ”på anhållan för denna kalenders räkning (gratis) utfört”. Nordmann hoppas att de är till nytta eftersom man på många håll ”är betänkt att uppföra egna hus för de fasta småskolorna”. Han konstaterar att ritningarna ställs till fritt förfogande, och att ”herr Sonck välvilligt förklarat, att han, utan att några kostnader påföras vederbörande, gärna skall lämna upplysningar, i de fall att ritningarna komma till användning” (Kalendern 1914, 241–245).

Och redan flera år tidigare, 1903, fanns i Kalendern en osignerad artikel, också den förmodligen av Petrus Nordmann, med rubriken ”Eget hem, prydligt hem”, där man vill hjälpa den ”allmogeman på landet som står i beråd att bygga åt sig ett nytt boningshus”, speciellt som denne i regel inte tar råd av någon arkitekt utan timrar det på egen hand. Varför då inte bygga ett vackert hus, frågar redaktören sig, och presenterar ritningar av arkitekten Blenda Nyberg, kompletterade av ett kostnadsförslag gjort av en byggmästare (Kalendern 1903, 79–84).

Ritningarna som ingick i artikeln "Eget hem, prydligt hem" i SFV-kalendern 1903.

Följande år ingår en artikel med en ”Ritning till kreatursstall för en mindre landtegendom” av Waldemar Aspelin (Kalendern 1904). Och efter kriget, 1945, en artikel av arkitekten Hilding Ekelund, ”Bostadsfrågan på landsbygden”, där han föreslår olika sätt att höja kvaliteten på bostadsbyggandet på landsbygden (Kalendern 1945, 41–49).

Ofta handlar artiklarna om att skapa hälsosammare och trivsammare hem, framför allt för kvinnorna. Sådana är till exempel artikeln ”Hemkvinnans arbetsplats på landet” av Alfhild Holmberg i Kalendern 1924 och två artiklar av Signe Bäckström, båda med många bilder: ”Praktiskt kök – lättare husmorsarbete” i Kalendern 1947 och ”Bättre bostäder – lättare hemarbete – större trivsamhet” i Kalendern 1949.

Viktiga är också råden ifråga om hushållens ekonomi. I Kalendern 1913 ger Vera Hjelt, landets första kvinnliga yrkesinspektör, konkreta råd i artikeln ”Nedbringandet av levnadskostnaderna”, utgående från en undersökning hon själv hade gjort. Våra senaste krig gav givetvis anledning att erbjuda tips för den som sköter hushållet, vilket vi får läsa bland annat i artikeln ”Vad kriget lärt våra Marthor” (1944). Det finns också tidvis väldigt konkreta tips, till exempel ifråga om matlagning. I Kalendern 1916 till exempel två artiklar. Den ena om ”Konservering av torsk”, närmast genom rökning, vilket då enligt signaturen F. F. ännu var tämligen okänt, och den andra ”Några hushållsrön för matmödrar”, med recept av Fanny Oljemark, hustru till Karl T. Oljemark, föreståndare på Vestankvarn folkhögskola i Ingå och flitig medarbetare i Kalendern.

Naturen och miljön omkring oss

Som redan nämnts bidrog många av våra framstående naturvetare ofta med att popularisera sitt vetande om djur och natur. Under de första decennierna var den redan tidigare nämnda insektforskaren Odo Morannal Reuter en flitig skribent. I Kalendern 1900 bidrar han med ”Nyheter om en gammal bekant”, det vill säga tordyveln (här stavad torndyfveln). Och senare bidrar våra kända ornitologer med flera artiklar: en ung Göran Bergman skriver i Kalendern 1948 ”Något om flyttfåglarna som fältornitologiskt studieobjekt” och några år senare Pontus Palmgren ”Om flyttfåglarna” (1952).

Praktisk kunskap om väder och väderförutsägelser ges i åtminstone två artiklar: i Kalendern 1929 skriver den kända meteorologen Erik Palmén ”Något om de dagliga väderleksförutsägelserna” och 1944 skriver Runar Meinander, matematiker och meteorolog, och en kort tid ordförande för SFV, om ”Vad molnen kunna berätta”. Bägge artiklarna med illustrativa teckningar och bilder.

I Kalendern 1944 finns också en artikel som är en tidig föregångare ifråga om naturskydd, skriven av Börje Olsoni, biologilärare och botaniker i Borgå lyceum: ”Naturskydd – en kulturgärning”, där han beskriver naturskyddets pionjärer.

Det skulle emellertid ännu dröja innan artiklar om natur- och miljövård i modern mening började synas i Kalendern. Ett tidigt exempel är geografen och professorn Ilmari Hustichs artikel ”Ekopolitik – vad är nu det?” i Kalendern 1975. Hustich var för övrigt som ung elev till Börje Olsoni. I samma nummer finns också två artiklar om bevarandet av gamla byggnader och byggnadsmiljöer, den ena av arkeologen och museimannen Carl-Jacob Gardberg (aktiv också inom SFV) och den andra av Solf-aktivisten Gunnar Rosenholm, bägge exempel på den nyorientering som började ske också i synen på vår bebyggda miljö. Gardberg återkom också senare till samma tema, bland annat i Kalendern 1980, ”Städer i förvandling”. I samma Kalender finns också två exempel på den framväxande gröna vågen: glaciärgeologen och miljövårdaren Henrik Österholm skriver om ”Våra hotade kuster”, medan Paula Wilson, aktiv i Rosala och på Bengtskär, frågar sig ”Vem slår vakt om skärgården?” (Kalendern 1980).

Upplysning kring lagstiftning, politik och samhälle

Låt oss från dessa praktiska och naturnära råd övergå till mer politiska sfärer. En viktig form av folkupplysning under de första decennierna var den som berörde lagstiftningen och konstitutionen. Både sådant som var viktigt för människors dagliga liv och sådant som gällde samhällets och det politiska systemets sätt att fungera. Det sistnämnda, det vill säga att hålla fast vid konstitutionen, var ju en viktig del av den nationella mobiliseringen i slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet. Också här hade man stor hjälp av att de flesta statsvetare och laglärda fortfarande hade svenska som modersmål, och de bidrog ofta med artiklar om aktualiteter på det juridiska området.

Redan i första Kalendern från 1886 ingår en detaljerad redogörelse för ”Strafflagen och ordningsstadgan för finska militären af den 16 juli 1886”, av signaturen F.N. Några år senare, 1890, en lång artikel ”Om straffsystemet” i den nya strafflagen, av lantdagsmannen, juristen och Kagalen-aktivisten Arne Cederholm, och 1896 en artikel angående nya bestämmelser ”Om fångars vilkorliga frigifning”, av signaturen A.G. Från den ryska tiden kan man ännu nämna den i sin helhet återgivna ”Lagen om lega af jord på landet” i Kalendern 1903, och följande år en detaljerad artikel med ”Kortfattade råd för menige man rörande lagfart, inteckning, bouppteckning och testamente” (Kalendern 1904).

Utöver dessa mer informativa artiklar om lagstiftningen gav de oroliga tiderna kring sekelskiftet och den nya republikens första tider också anledning till

återkommande och ställvis detaljerade rapporter från den politiska scenen. I Kalendern 1894 ingick ett långt referat från lantdagen 1894, av lantdagsmannen E[mil] Schybergson, och 1905 ett hela 44 sidor långt referat från lantdagen 1904–1905, av signaturen Konstitutionell. I samma Kalender ingår också en osignerad ”Öfversikt af representationssystemen i olika länder”, som visade att enkammarsystemet i Europa då förekom endast på Balkanhalvön, det vill säga Bulgarien, Serbien och Grekland. Var sympatierna bland Kalenderns dåvarande redaktörer (Viktor Öhberg och Petrus Nordmann) låg framkommer inte. Förmodligen valde de medvetet att ligga lågt eftersom det inom SFV och bland medlemmarna säkert fanns många konservativa krafter, även om både Öhberg och Nordmann var liberala och sannolikt föredrog enkammarsystemet.

Som känt blev lantdagsreformen 1906 rentav överraskande radikal, vilket givetvis gav anledning till kommentarer också i Kalendern. Intressant är det 25 sidor långa block med synpunkter i Kalendern 1907, där redaktören Petrus Nordmann bett om kommentarer av sammanlagt 12 lantdagsrepresentanter, av vilka fem besvarade frågan om hur de ser på brister och fördelar med den nya lantdagen, första gången vald med allmän och lika rösträtt, också för kvinnor. Av flera kommentarer framgår att många fortfarande hade föredragit ett tvåkammarsystem. En av skribenterna är intressant nog signaturen S. Nuorteva, som själv förefaller överraskad över att ha blivit tillfrågad eftersom han skriver att det för honom ”ter sig ganska vanskligt att uppfylla Eder anhållan”. Inte bara i egenskap av nybörjare i det politiska livet och en av kammarens yngsta medlemmar utan också för att han ”misstänker att kanske mången af detta albums ärade läsare lärts att betrakta oss socialister – om jag ej alltför mycket misstager mig – såsom ett mellanting af banditer och fantaster eller kanske bådadera och sålunda a priori är stämd för att, låt oss säga, med misstro betrakta en uppsats, undertecknad af ett kättarenamn.”

Bakom signaturen döljer sig socialisten Santeri Nuorteva, född i Viborg 1881 som Alexander Nyberg i en svenskspråkig tjänstemannafamilj. Han förfinskade sitt namn under den stora förfinskningskampanjen 1906 och dog i Leningrad 1929 som Alexandr Fjodorovitj Nuorteva. Han var lärare, tidningsman och riksdagsman i två perioder, 1907–1908 och 1909–1911. Han dömdes 1909, som riksdagsman, till sex månader i fängelset för majestätsbrott, på grund av sina artiklar. År 1910 blev han igen åtalad, och dömdes till sju månaders fängelse för smädande av tsaren. Men då domen slutligen föll 1912 hade han redan flyttat till USA, där han fortsatte sitt politiska arbete, bland annat som det röda finländska folkkommissariatets representant i USA. Han blev emellertid oönskad också i USA och flyttade via Kanada till England. Därifrån utvisades han sommaren 1920 till Sovjetunionen, där han genom sina språkkunskaper blev folkkommissarie i utrikesfrågor och 1924, efter skiftande öden, slutade som hög politruk i Karelska rådsrepubliken. Som kuriositet kan nämnas att dottern Kerttu Nuorteva blev känd som desant och i egenskap av sovjetisk agent 1942 dömdes till döden. Domen verkställdes aldrig och i fängelset skrev hon en starkt sovjetkritisk bok (Uppslagsverket Finland; Wikipedia).

"Pessimistiskt konstaterar han att socialisterna ifråga om samhällsfrågorna är de målmedvetna, medan de borgerliga är försagda och vankelmodiga. Och han konkluderar: ´Om ej detta förhållande ändras, härflyta därav stora olyckor.`"

Liknande referat och rapporter följer sedan regelbundet i Kalendrarna, till exempel 1907, 1910, 1913 och 1914. De oroliga åren kring 1917–1918 ger självfallet upphov till flera artiklar. Två sådana ingår i Kalendern 1917. I den ena beskriver filologen, folkbildaren och den flitiga medarbetaren Ivar A. Heikel ”Det politiska läget”. En klarsynt analys där Heikel oroar sig över konservatismen och vankelmodet hos de borgerliga och oförmågan att erkänna rådande missförhållanden. Att så många också på landsbygden röstar med socialisterna ”kan ej bero på annat än att, fastän många ej vilja se och erkänna det, svåra missförhållanden råda på vår landsbygd”. Pessimistiskt konstaterar han att socialisterna ifråga om samhällsfrågorna är de målmedvetna, medan de borgerliga är försagda och vankelmodiga. Och han konkluderar: ”Om ej detta förhållande ändras, härflyta därav stora olyckor.” (Kalendern 1917, 80–99). Omedelbart efter Heikels bidrag ingår en annan för den tidens stämningar tidstypisk analys, ”Folkmassans själ”, av Arne Törnudd, rektor vid Åbo svenska samskola och före-tåndare för Åbo svenska arbetarinstitut (Kalendern 1917, 100–110).

Själva inbördeskriget ägnas av naturliga skäl stort utrymme i Kalendern 1918, med ett porträtt av general Mannerheim på pärmen. På försättsbladet konstateras att ”En stor del av Kalenderns innehåll är i år egnad åt vår frihetskamp och därför återge vi bilden av den man, som mer än någon annan finländare bidrog till segern över arvfienden och den röda faran.” Av innehållet är 80 sidor direkt ägnade frihetskampen, bestående av en kronologisk redogörelse över händelserna, en artikel om ”Vapenforsling i mellersta Österbotten före frihetskrigets början”, en om ”Folkresningen i det svenska Österbotten” och en om ”Striderna i Kyrkslätt”, om den så kallade Sigurdskårens öden. Och följande år följs detta ännu upp med en lång artikel om ”Den tyska hjälpexpeditionen till Åland och Åboland våren 1918”, översatt från tyska och skriven av ledaren för den tyska expeditionen men utan angivande av författarens namn (Kalendern 1919, 45–67).

Den nya självständigheten ger givetvis också anledning till analyser och kommentarer. Ivar A. Heikel redogör till exempel för den nya regeringsformen i Kalendern 1919, medan Ernst Estlander, jurist och riksdagsman (SFP) i en lång artikel redogör för lagstiftningen i Ålandsfrågan (Kalendern 1925, 42–68). Också andra riksdagsmän, alla från SFP, bidrar med artiklar kring ny lagstiftning i den nya republiken: Ragnar Furuhjelm om hur statens budget görs upp (1932) och om valsystemen i Finland (1934); Ralf Törngren om den nya lagen om folkpensionering (1937) samt Kristian Gestrin om den nya ärvdabalken (1966).

När det gäller det politiska livet bör man ännu nämna bildandet av det för det svenska Finland åtminstone till en början så viktiga organet Svenska Finlands folkting, år 1919, och dess olika metamorfoser under efterföljande decennier. Förhoppningarna var ju stora om att det skulle utvecklas till ett fungerande parlament för landets svenskspråkiga minoritet, men motsättningar mellan de politiska grupperingarna (framför allt dragkampen mellan SFP och socialdemokraterna) bidrog till att Folktinget aldrig fick, eller gavs, den betydelse man hade hoppats på. En av de få artiklarna om Folktinget finns i Kalendern 1941, där Karl Ekman, bankdirektör och kulturell mångkampare, redogör för tingets törnbeströdda väg fram till valet av ett nytt Folkting 4–8.1.1941, och dess 10 dagar (!) långa session i Helsingfors, från 21.1.1941.

Kalendern som finlandssvensk fyrbåk och kraftsamlare

Därmed är vi också inne på det artikelmaterial som beskriver samhället specifikt ur finlandssvensk synvinkel, och mer eller mindre uttalat driver en språkpolitisk linje. Även om det tidigare konstaterades att Kalendern undvek att ta till brösttoner i språkfrågan är det ändå klart att såväl Kalendern som moderorganisationen SFV hela tiden haft språket och den finlandssvenska samlingsrörelsen som vägvisare och gemensam nämnare. Kalendrarna innehöll ju länge vare sig förord eller ledare, där mer principiella riktlinjer kunde ha dragits upp. Också i övrigt saknas det länge artiklar med en mer uttalad linje i språkfrågan. Det mesta ifråga om svenskhetsideologi och skandinavism kändes förmodligen självklart, det vill säga både rätten till och betydelsen av att vi kan upprätthålla vårt språk och vår kultur, och vikten av våra kontakter till den större svenska språkgemenskapen. Och att detta inte stod i konflikt med arbetet för den nya och tvåspråkiga nationen Finland. För radikal ville man helt tydligt aldrig vara, åt något håll.

Såvitt jag kunnat se finns den första direkt språkpolitiska artikeln i Kalendern 1890, under rubriken ”Språkförhållanden i norra Pargas”, där författaren Janne Thurman som titeln anger beskriver språkförhållandena på öar och holmar i norra Pargas. Speciellt intressant är att det också finns en karta där skribenten för varje herrgård, gård eller torp med symboler angett om språket är antingen svenskt, finskt eller tvåspråkigt. Det torde vara en av de tidigaste kartläggningarna av det slaget. Skribenten konstaterar intressant nog att man inte kan tala om någon förfinskning, snarare tvärtom eftersom inflyttade finnar övergår till svenska, delvis för att den svenskspråkiga befolkningen har en folkskola och att Pargas därför, ”om det fortgår såsom hittills”, kommer att förbli svenskt (Kalendern 1890, 65–72).

En artikel med motsatt budskap finns i Kalendern 1894, där signaturen K.T.O., det vill säga Karl T. Oljemark, i ett mer bekymrat tonläge skriver ”Om förfinskningen af den svenska befolkningen i vårt land”. Och några år senare, 1897, pryds Kalenderns omslag av den veterligen första illustrationen av det som ännu inte kallades Svenskfinland, det vill säga det svenska kustområdet i Nyland, Åboland, Åland och Österbotten (jfr Kalendern 2003; därom mera nedan). Intressant nog utan att pärmbilden, tecknad av Alex Federley, i övrigt kommenteras, eller numret innehåller annat material med anknytning till temat.

Och även om Kalendern och dess moderorganisation SFV i övrigt verkar angelägna om att vara politiskt neutrala ingår i Kalendern det år SFP grundas en osignerad artikel, ”Svenska folkpartiet”, som inför det stundande lantdagsvalet inte bara beskriver vad partiet står för utan direkt uppmanar läsaren att ta ställning: ”Hvem skulle vara med i det svenska folkpartiet, om icke du, en son eller dotter af våra svenska bygder? Den, som är likgiltig, sviker sin svenska stam och sitt svenska modersmål.” (Kalendern 1906, 171–174).

Följande år ställer sig signaturen ”-m- - s-” frågan ”Hvarför är det så svårt att erhålla svenskatalande tjänarinnor på landsbygden?”. Bakgrunden, vilket framgår av en fotnot av redaktören Nordmann, är att han bett om artikeln av den 23-åriga allmogekvinna han träffat under en av sina resor i bygderna. Kvinnan skriver att en av orsakerna till den finska inflyttningen på landsbygden är att de svenskatalande bonddöttrarna hellre söker sig till städerna: ”Hvad månne vara orsaken härtill? Jag svarar: de jordägande husbönderna ha ej alltid behandlat sina tjänare så, att dessa kunnat vara belåtna med sin lott.” (Kalendern 1907, 111–113). Även om kritiken är diskret är udden tydlig.

Argument av ett annat slag framförs av Uno Stadius i Kalendern följande år, under rubriken ”Ett lifsvillkor för den svensktalande befolkningen i Finland”, där Stadius, efter att ha arbetat i sju år med folkbildning i Sverige, bättre tycker sig se vad som krävs av den svenska befolkningen i Finland för att överleva. Han konstaterar att det nyss förda rysk-japanska kriget visat att det inte räcker med tapperhet för att segra. Därtill behövs också uthållighet. Det får man enligt honom genom att stärka kropps- och själskrafterna genom sundare levnadsvanor, framför allt nykterhet; ”Endast ett helnyktert folk kan vara ett friskt folk. /.../ Nykterhet är ett livsvillkor för den svensktalande befolkningen i Finland.” (Kalendern 1908, 111–116). Ett tema han återkommer till också senare, till exempel 1915, då han i en lång artikel, ”Folklasten och folkhälsan”, listar allt som försvagar svenskhetens livskraft (Kalendern 1915, 199–219).

Betydligt hoppfullare är Ivar A. Heikel i artikeln ”Vår svenskspråkiga ungdom”, där han anför en rad argument för att de som har svenska som modersmål genom sitt språk har en stor fördel, och att de bör ”draga all den nytta de kunna av det förhållande, att deras modersmål och deras bildningsspråk är ett västeuropeiskt, ett skandinaviskt språk.” (Kalendern 1911, 95–104). Ett argument som ju fortfarande är fullt gångbart. Heikel var klart svensksinnad, men också utpräglat socialliberal och förmodligen mindre bygdesvensk än många andra inom den tidens SFV. Ett par decennier senare är den så kallade befolkningsfrågan ofta aktuell, och vi kan under 1940-talet läsa åtminstone två artiklar där man uttrycker oro över de låga födelsetalen, framför allt på finlandssvenskt håll: Gösta Cavonius om ”Befolkningsfrågan – en livsfråga för vår nation” (Kalendern 1944, 63–68) och statistikern G[unnar] Modeen om ”Befolkningsfrågan i Svensk-Finland” (Kalendern 1942, 40–45). Och 1953 skriver statistikern Gunnar Fougstedt en artikel om ”Giftermålen över språkgränsen”, vilket på den tiden också bidrog till minskningen eftersom majoriteten i dessa familjer valde finskan (Kalendern 1953, 23–25). I dag vet vi att fördelningen i tvåspråkiga familjer sedan en tid är den omvända, och barnen tvärtom ”försvenskas”.

Den finlandssvenska sången

Men det handlade givetvis också om annat än sund livsstil och höga födelsetal. När det gällt att ingjuta hopp och framtidstro ifråga om den svenskhetens framtid, och att stärka den språkliga och nationella självkänslan är den starka sång- och musikrörelse som växte fram under 1800-talet av central betydelse, dessutom i hög grad framdriven av just Svenska folkskolans vänner. Det fick i Kalendrarna sitt mest konkreta uttryck i detaljerad rapportering om och från de stora sångfester som regelbundet arrangerades med början i Ekenäs 1891, och som fram till 1926 hade SFV som huvudman och organisatör. Såväl program, festtal, bilder och annat material återgavs länge i Kalendrarna. Och så fortsatte det under lång tid, med stora finlandssvenska sång- och musikfester, varvade med mindre sångfester arrangerade av de regionala sång- och musikförbunden: stora i Ekenäs 1891, Helsingfors 1895 och Åbo 1897 – den sistnämnda en av de största, refererad i en lång artikel på nästan 40 sidor i Kalendern 1897. Och mindre i Borgå 1898 och Lovisa 1899. Ofärdsåren kring sekelskiftet ledde till en kort paus, men därefter fortsatte det med stora sångfester i Helsingfors 1907, Vasa 1912, Helsingfors 1920 och Åbo 1926. Varvade med mindre i Borgå, Kristinestad och Mariehamn 1908, Hangö, Nykarleby och Mariehamn 1914, Ekenäs 1917 samt Mariehamn 1922. Sångfesten i Helsingfors 1920 återges på 50 sidor i Kalendern 1920, bland annat med Arvid Mörnes långa festtal, medan sångfesten i Åbo 1926 ägnas hela 65 sidor i Kalendern 1926.

"Sången har en enorm kraft, något vi långt senare såg i de baltiska nationernas frigörelse i slutet vid decennieskiftet 1980–90, den så kallade sjungande revolutionen."

Åbofesten 1926 var samtidigt den sista allmänna sång- och musikfesten arrangerad av SFV, som fram tills dess hade stått för sammanlagt sju stora sångfester. Därefter övertogs ansvaret av nybildade Finlands svenska sång- och musikförbund. Merparten av musikfesterna hade redan då en tid anordnats på lokal och regional basis, och det imponerande ofta. Som exempel enbart sommaren 1928 hela 12 sång- och musikfester på olika platser i Svenskfinland (Andersson 1947, 311; se också Otto Anderssons artikel ”Kring ett sångarminne” i Kalendern 1955).

Att all denna kraftsamling i sångens och musikens tecken, utförligt refererad i Kalendrarna, hade en omätbar betydelse för finlandssvenskarna som grupp i både politiskt, kulturellt och psykologiskt avseende säger sig självt (se till exempel Åström med flera 2001 för mer utförliga analyser). Sången har en enorm kraft, något vi långt senare såg i de baltiska nationernas frigörelse i slutet vid decennieskiftet 1980–90, den så kallade sjungande revolutionen. En tradition som lever vidare i de jättelika sångfesterna i Tallinn och Riga. Det var ju också från Estland fröet till de första finlandssvenska sångfesterna kom. Vi kan i Kalendern 1966 läsa en artikel av Rolf Holmström, där han som förebild anger sångfesten 1869 i Dorpat, som anordnades till minne av att det hade gått 50 år sedan Alexander I upphävde livegenskapen i Livland. Detsamma konstaterar Otto Andersson i sin historik över 50 år av finlandssvenska sångfester, även om förebilderna enligt Andersson egentligen var äldre och kom från Tyskland, där nationalromantiken på 1800-talet var stark (Andersson 1947, 21–27). Och det är säkert sant, men jag kan tillfoga att en ännu tidigare sångfest i Baltikum ordnades redan 1864, i den lilla orten Dikļi nordost om Riga, dåvarande Livland och nuvarande Lettland. Min egen farfarsfar Tenis Rosenbergs, kantor i Dikļi, var nämligen en av de lokala arrangörerna, vilket man kan läsa om till exempel i det lokala museet. Också den festen hade säkerligen tyska förebilder.

Frändefolket i Aiboland

Från sångfesterna och deras förebilder i Estland är det naturligt att nämna de spår som kontakterna över Finska viken också har satt i Kalendrarna. Om frändefolksideologin och frändefolksromantiken var stark på finskt håll i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns det på finlandssvenskt håll en motsvarande, men blygsammare vurm för frändefolken i de svensktalande delarna av Estland.

Liksom det finsknationella uppvaknandet sökte sin inspiration och sina rötter i Karelen var det många svenskspråkiga språkforskare, folklorister och förkunnare som kring sekelskiftet och i början av 1900-talet sökte sig till de svenskspråkiga bosättningarna i nordvästra Estland, där det sedan gammalt funnits en svensktalande befolkning i det som estlandssvenskarna själva kallar Aiboland, vilket är estlandssvenska för ”öboarnas land”, eller ”öboland”. Ofta personer med anknytning till SFV. Resultaten kan ses i flera artiklar, framför allt före kriget (Kalendrarna 1930, 1935 och 1942), men också därefter, till exempel 1981, då folkmusikforskaren Ann-Mari Häggman under rubriken ”Och hela byn blev tom” beskriver den resa hon 1980 (alltså ännu Sovjettid) gjorde tillsammans med språkvetaren och författaren Lars Huldén, för att samla in folkloristiska traditioner och lokal dialekt bland ”öbofolket” (Kalendern 1981). Och apropå frändefolksromantik: ett utmärkt exempel på lyrik av det patosfyllda slaget är Arvid Mörnes dikt i Kalendern 1929, med titeln ”Sång i Ajboland”. Redan inled-ningsorden anger tonen: ”Vi äro de sista germanerna”.

Den första artikeln om frändefolket i Estland ingår faktiskt redan i Kalendern 1894, skriven av Uno Stadius under rubriken ”Spillror af svenskt forntidslif. Några reseanteckningar från Vormsö i Estland”. En fascinerande beskrivning av befolkningen på ön, med dess seder och vanor, inkluderande fotografier och exempel på visor och ordspråk på Vormsösvenska. Stadius sätt att beskriva livet på den lilla ön kunde likaväl ha varit en beskrivning av infödingar på Nya Guinea, så exotiska ter sig människorna för honom. Han berättar bland annat som bevis på allmogens vidskepelse hur han fick lova att inte längre gå ner i potatiskällaren (dit han gick för att byta plåtar i sin kamera) eftersom ”det står i bibeln att alla mörkrets gärningar äro onda”. Religiositeten på ön var stark, och dessutom hade kolera nyligen utbrutit i Estland och Stadius misstänktes för att vara utsänd av ryssarna för att sprida kolera, vilket de trodde han gjorde med sin maskin, det vill säga kameran.

De förhatliga finlandismerna

Om svenskan på Vormsö och i det övriga Aiboland var exotisk, och i sin ålderdomlighet en guldgruva för språkforskare, handlade diskussionen i det fram-växande Svenskfinland i början av 1900-talet väldigt långt om att skapa en standardsvensk språknorm som skulle skilja sig så lite som möjligt från svenskan i Sverige. En del av den finlandssvenska mobiliseringen under 1900-talets första decennier handlade därför om en framväxande språkvård, och ambitionen att förenhetliga den både talade och skrivna svenskan i Finland, och att bli kvitt de förhatliga finlandismerna. Också detta syns i Kalenderns årgångar från den tiden.

De kanske intressantaste artiklarna skrivs av Hugo Bergroth, senare känd som den finlandssvenska språkvårdens nestor, framför allt med boken Högsvenska som för generationer finlandssvenskar var en riktgivande norm, från den första upplagan 1918 till de sista upplagorna under 1960-talet (då med Björn Pettersson som medförfattare; Bergroth var sedan länge avliden). Och ja, även jag hann som elev i läroverket uppleva Bergroths bibel. Men det är alltså i Kalendern han under signaturen -r- först formulerar sina pekpinnar, framför allt i en serie på fyra artiklar under rubriken ”Skriv ditt svenska modersmål riktigt!” åren 1910–1913 (det sista året ändrat till ”Bruka ditt svenska modersmål riktigt”). Den första artikeln skrev han redan i Kalendern 1901, under rubriken ”Ett par ord om vår rättstafning ”. Det rådde ju vid den tiden stor oenighet kring stavningen, något som åtminstone delvis löstes genom den stora stavningsreformen 1906.

"Hur främmande känns inte hans förhoppning i dag: `varje finlandism som försvinner, är en språklig vinning, ett steg mot en vackrare och renare svenska.`"

Den här jakten på finlandismer i svenskan fortsatte ännu några decennier, och jag noterar till exempel i Kalendrarna 1945 och 1951 ett bekant namn, Einar Strandberg, som även han ondgjorde sig över finlandssvenskans egenheter. Han var nämligen min modersmålslärare i Lärkan i början av 1960-talet. Han var då kring 60 år, och en tämligen barsk och bestämd herre. Strandberg ger i Kalendern 1945 under rubriken ”Egendomligheter i finlandssvenskan” i Bergroths efterföljd exempel på vikten av att bli av med finlandismerna. Hur främmande känns inte hans förhoppning i dag: ”varje finlandism som försvinner, är en språklig vinning, ett steg mot en vackrare och renare svenska”. Men visst blev också jag påverkad i min syn på vad som är god svenska. Pekpinnarna känns fortfarande, 60 år senare.

Det är först på 1960-talet det börjar svänga, och till exempel Kalendern 1969 har flera texter skrivna på dialekt (även om inslag på dialekt förvisso alltid förekommit i Kalendern; den första redan i den första Kalendern från 1886: ”Åm tåm tri brödrena, drakana å häksan”, en folksaga upptecknad i Pyttis). Och 1971 skriver Bror Åkerblom entusiastiskt om ”Att skriva på bygdemål”, med de österbottniska byrallorna som exempel. Ett par år senare, 1973, är hela Kalenderns tema folkkultur, som en återspegling av de attitydförändringar som småningom börjar ske, även om man i det numret inte har något bidrag med direkt anknytning till språket.

Litteratur och annan konst

Skönlitterära texter, som självfallet också varit centrala för upprätthållandet av det svenska språket, har nästan alltid funnits i Kalendern, även om mängden varierat. Under de första tiderna ingår de nästan alltid, och i nästan alla genrer: dikter, korta prosatexter, noveller, berättelser, och till och med hela pjäser. Bland författarna finns många av sin tids kändaste namn, främst finlandssvenska. Innehållet i texterna återspeglar givetvis sin tid, till exempel det nationella patoset i texter kring ofärdsåren, inbördeskriget och våra senaste krig.

Med tiden minskar de skönlitterära bidragen, och saknas tidvis helt, för att sedan återkomma i slutet av 1980-talet, nu i form av de vinnande bidragen i SFV:s Arvid Mörne-tävling för personer under 30, vartannat år dikter och vartannat år noveller. Men också de föll småningom bort, sedan de började ges ut i bokform. Detsamma gäller den något yngre Solveig von Schoultz-tävlingen, för skribenter över 30 år.

Däremot förekommer det ofta artiklar om olika författare och deras böcker, och ju närmare vi kommer vår tid allt oftare översikter och analyser av finlandssvensk litteratur, till exempel 1958, 1959, 1967, 1982, 1987, 1988, 1990 och 2000. Bland enskilda skribenter under de senaste åren noterar man till exempel den flitiga läraren Tove Fagerholm, som skrivit flera artiklar kring olika författare. En liknande utveckling ser vi när det gäller teater (se till exempel Kalendrarna 1961, 1967, 1978, 1996 och 2002) och bildkonst (1960, 1982, 2001 och 2010 – den sistnämnda med temat arkitektur).

Finlandssvenska framtidsstrategier

Vi har redan ovan sett många exempel på den återkommande oron över den svenskspråkiga befolkningens framtid. Rädslan för att den framväxande nationen skulle bli en nation på endast ett språk var ju inte enbart inbillad utan i högsta grad reell, framför allt i början av seklet. Men också senare var oron stor, framför allt i form av fortgående förfinskning av de svenska bosättningsområdena, främst längs sydkusten. Eller ”den svenska jorden”, det uttryck av Arvid Mörne som för lång tid blev en känsloladdad symbol för strävan att hålla kvar svensk jord i svenska händer, framför allt i Nyland. I Kalendern 1963 skriver till exempel redaktören Frank Jernström artikeln ”Faller Nyland i bitar?”, om hur det svenska Nyland splittras av den snabba tillväxten i huvudstadsregionen (Kalendern 1963, 17–25).

Det här är en tematik som allt oftare återkommer, framför allt från 1970-talet framåt. Den finlandssvenska högskolepolitiken går på högvarv och den österbottniska regionalismen växer sig starkare, med den så kallade hurrarrörelsen i spetsen. Det leder till många och intensiva finlandssvenska så kallade framtidsdebatter, vilket också syns i Kalendern, där temablock kring framtidstematiken ofta återkommer, vanligen med anledning av olika större seminarier och sammankomster.

Ett tidigt exempel är Kalendern 1967, där samtliga artiklar på sammanlagt 132 sidor pejlar olika delar av det finlandssvenska samhället, och utgör material från en festskrift samma år utgiven av SFV till 50-årsminnet av Finlands självständighet, med titeln Finlandssvensk odling 1917–1967. Bland artiklarna finns genomgångar av finlandssvensk befolkningsstatistik, det finlandssvenska skolväsendet, den svenskspråkiga tidningspressen, teater- och musiklivet samt litteraturen, köpmän och andelsverksamhet samt tankar kring finlandssvenskarnas framtid, samtliga skrivna av sakkunniga på respektive område. Den inledande artikeln, ”Samling och självhävdelse”, av Kurt Antell, bland annat långvarig ordförande för Svenska Finlands folkting, är en utmärkt sammanfattning av den finlandssvenska samlingsrörelsens uppkomst och utveckling (Kalendern 1967, 7–20; jfr Cavonius 1982, 225). Antell hade också en inledande artikel i Kalendern några år tidigare, med rubriken ”Det väsentliga”. En på kornet tagen samtidsanalys som kunde vara skriven också i dag (Kalendern 1961, 5–8).

I Kalendern 1979 ingår ett block med artiklar kring temat ”Inför 80-talet”, där skribenterna ur olika synvinklar analyserar framtidsperspektiven. Den ökande aktivismen bland etniska minoriteter på olika håll i världen kommenteras av tidigare Hankenrektorn Ilmari Hustich, medan dåvarande SFP-ordföranden och undervisningsministern Pär Stenbäck bidrar med artikeln ”Helsvenska enheter får ökad betydelse”, där han kommenterar samma tendenser i form av den svenskhetsväckelse som börjat spira i Svenskfinland, även om han har ”svårt att tro att dessa strömningar skulle få fäste bland finlandssvenskarna” eftersom dessa ”som en del av det runebergska tvåspråkiga Finlands folk förblir sannolikt oberörda”. Men resonerar han, just för att vi lever i alltmer finskspråkiga miljöer blir de helsvenska institutionerna och kärnområdena desto viktigare (Kalendern 1979, 71–82).

En tidig formulering, således, av betydelsen av det som en bit in på 2000-talet började kallas svenska rum. Några år senare, i Kalendern 1982, som samtidigt var ett jubileumsnummer för SFV:s 100-årsjubileum, finns en serie artiklar som ur olika synvinklar beskriver det svenska Finland under 100 år, inlett av Kristian Gestrins festtal. Ett par år senare analyserar demografen Fjalar Finnäs med illustrativa tabeller och grafer ”Svenskfinland igår, idag och imorgon” (Kalendern 1984, 31–38). Följande årgång har ett helt tema på 50 sidor kring ”Finlandssvenskheten i det finländska samhället”, med material från Helsingfors universitets Studia Generalia-serie (Kalendern 1985), och ett år senare firar man Kalenderns 100 år med temat ”På väg mot år 2000”, med 22 korta inlägg från olika områden (hela Kalendern är nämligen trots jubileet ganska tunn), och inlett av Gösta Cavonius korta exposé ”SFV:s kalender – en 100-årig folkskrift”. Av inläggen fäster man sig speciellt vid de texter som berör olika aspekter av finlandssvensk strategi: HBL:s chefredaktör och tidigare SFP-ordföranden Jan-Magnus Janssons ”Finlandssvenskarnas dubbla strategi”, Christoffer Grönholms ”Skapa visioner som ökar tilliten”, Kulturfondsordföranden Levi Ulfvens ”Vi behöver en övergripande finlandssvensk strategi” och dåvarande SFP-ordföranden och justitieministern Christoffer Taxells ”Enspråkiga lösningar ger tvåspråkig service”, som torde vara en av de första gångerna Taxell formulerar sin senare så omtalade paradox (Kalendern 1986).

Följande gång de finlandssvenska framtidsfrågorna ägnas ett helt nummer är Kalendern 2001, där sju forskare ”ringar in olika fenomen som är viktiga för den finlandssvenska kulturens fortlevnad, med den finlandssvenska glesbygden och dess lösningar som gemensam röd tråd”, som kalenderredaktören Christoffer Grönholm uttrycker det i sin ledare. Bland artiklarna noterar jag speciellt sociologen Kjell Herberts artikel ”Språkliga strategier i tvåspråkiga familjer” och Fjalar Finnäs ”Elevutvecklingen och lärarbehovet i den finlandssvenska skolan” (Kalendern 2001).

Två år senare återkommer man med ett helt temanummer kallat ”Historien om Svenskfinland”, där ”skapelsen Svenskfinlands tillblivelse, utveckling och anatomi är ledmotivet”, för att citera Christoffer Grönholms ledartext (Kalendern 2003). Han konstaterar att tongångarna nu är mera pessimistiska än de var bara två år tidigare, i Kalendern 2001. Fyra av artiklarna bär etnologen Bo Lönnqvists signatur. Av artiklarna har Christoffer Grönholm förutom ledaren skrivit två, journalisten och kulturarbetaren Maj-Britt Höglund och folkbildaren Matts Granö vardera en. Av de sistnämnda hade en ingått redan i Kalendern 1997 (”Svenskfinlands tillblivelse”), medan samtliga fyra ingick också i forskarantologin Gränsfolkets barn (Åström med flera 2001). Som jag konstaterade i Kalendern 2011 är hela detta nummer av Kalendern såtillvida avvikande att ansatsen, till skillnad från det som vanligen präglat Kalendrarna, är ambivalent och rentav ironisk till det man beskriver som konstruktionen Svenskfinland. En mer sammanhållen analys av den tematiken kan man läsa i ovannämnda antologi.

Redan två år senare, i Kalendern 2005, är tongången mindre ironisk, med temat ”Finlandssvenska symboler”, med inlägg från ett seminarium anordnat av SFV. Bland innehållet vill jag här lyfta fram litteraturvetaren Clas Zilliacus artikel om ”Martallens stam. Historien om ett litterärt träd”, historikern Nils-Erik Villstrands ”Den rödgula flaggan, en symbol som enat och splittrat” och Ann-Mari Häggmans ”Symboler i den finlandssvenska musikens värld”.

Illustration till artikeln om stjärngossespelen från år 1936.

Låt mig avsluta detta resonemang med ett tidigt exempel på medveten finlandssvensk symbolproduktion, eller snarare produktion av traditioner och sedvänjor: en artikel från 1936 som i detalj redogör för stjärngossespelen inför jul. En illustrerad beskrivning av J. L. Birck med både texter och noter som säkerligen av många lärare, och under lång tid, har använts som modell för skolans julfester (Kalendern 1936, 123–137).

Om redigeringen av Kalendrarna

Några ord om redigeringen av Kalendern kan säkert vara på sin plats. Det nämndes redan att anspråkslösheten länge var en dygd, och att redigeringen länge var närmast ett enmansjobb, med långvariga redaktionssekreterare: Petrus Nordmann (1887–1916), Einar Pontán (1919–1923), Evert Ekroth (1929–1960) och Ragnar Mannil (1961–1973). Även om dessa aldrig varit helt ensamma (Nordmann hade till exempel de första åren Viktor Öhberg vid sin sida) är det ändå dessa fyra som under lång tid gav Kalendern dess profil, i sammanlagt 86 år. Senare småningom biträdda av en redaktionskommitté, från 1977 kompletterad med en redaktionssekreterare (Cavonius 1982, 214).

"Det gör att fokus med tiden förskjuts från att beskriva olika enskilda konstnärer, verk och miljöer till att handla mer om situationen på och utvecklingen inom respektive konstområde."

Det innebar samtidigt att redigeringen av Kalendern blev mer professionell, och skött av yrkesjournalister. Alf Snellman skötte uppdraget 1977–1987 och efterträddes 1989–2009 av Olle Spring, också han journalist, varefter SFV:s redaktör Rabbe Sandelin tillträdde, för att följas av Christine Skogman. Den här ökade professionaliseringen märks också i Kalendern, i både innehåll och utformning. Något som givetvis sker parallellt med övriga förändringar i samhället, bland annat en allt högre utbildningsnivå och därmed ökad professionalitet också på de flesta övriga samhällsområden, inte minst inom konsten. Det gör att fokus med tiden förskjuts från att beskriva olika enskilda konstnärer, verk och miljöer till att handla mer om situationen på och utvecklingen inom respektive konstområde.

Men även om professionaliseringen med tiden har tilltagit kan det vara bra att påminna också om det behov av frivilligt arbete som alltid finns. En vacker beskrivning av det starka engagemang som tidigare funnits runtom i svensk-bygderna ges 1963 av Kalenderns långvariga redaktör Evert Ekroth, i hans in-ledande artikel, ”Frivilliga såningsmän”. Han skriver att han av den dåvarande redaktören Mannil ombads skriva om det som berett honom ”riktigt stor glädje” i det fria folkbildningsarbetet: ”Ju mer funktionerna i samhällslivet specialiseras, i desto större omfattning skall också det fria kulturarbetet ledas av fackmän. En fåtalig befolkningsgrupp, som är hänvisad till sig själv för att trygga sitt fortbestånd, kommer alltjämt att ha behov av frivilliga såningsmän på den andliga odlingens tegar.” (Kalendern 1963, 5–9). En annan intressant beskrivning av dem som i slutet av 1800-talet bar upp arbetet på fältet är Gunnar Mårtensons artikel ”En idealist i SFV:s led”, från 1972, där han tecknar ett färgstarkt porträtt av Gustaf Adolf Åberg från Helsinge, en man som tydligen hade både ”kritisk blick och vass penna” (Kalendern 1972, 33–41).

De senaste decennierna

Under de senaste decennierna sker tydliga förändringar i Kalenderns profil. Förutom att de återspeglar förändringar i samhället sammanhänger de förmodligen också med förändringar i SFV:s ledning. Men ser till exempel tydligt att den nya kanslichefen Christoffer Grönholm från 1991 med sin personlighet satte sin prägel både på Kalenderns innehåll och dess utformning. Nu inträder en period med satsningar på uttalade temanummer, av vilka många förefaller att ha legat kanslichefen varmt om hjärtat. Han var uppenbarligen medveten om att temanumren inte föll alla på läppen, eftersom han efter några årgångar i förordet till Kalendern 1995 konstaterar att de som vill ha mera bredd ännu ”får ge sig till tåls en tid”. Och det fick de göra ännu ett bra tag eftersom temanumren fortsatte så länge Grönholm var kanslichef och formell chefredaktör, till och med Kalendern 2009. Bland de temanummer som kom ut under Grönholms tid, och tydligt återspeglade hans mångsidiga intressen, kan man nämna temanumren kring Topelius (1991); Folkbildning och vetenskap (1993); Skämtpressen (1995); Revy och rockmusik (1996); återigen Topelius (1997); Tro och religion (1998); Vikingarna (1999, där Grönholm entusiastiskt i förordet talar om att det är ”dags för ett paradigmskifte”, och en ”renässans”, i vår syn på vikingarnas roll i historien); Deckare (2000); Svenskfinland (2003); Skutornas återkomst (2004, som i sin helhet kretsade kring gamla träskutor, med SFV:s starka engagemang i renoveringen av s/y Hoppet som ledstjärna); Finlandssvenska symboler (2005); Östersjön (2008) och Bildkonst (2009). Imponerande mångsidigt, måste man säga.

Efter Grönholms egid, som på grund av sjukdom och hans förtidiga bortgång bröts alltför tidigt, inträder från 2010–2011 en ny period inte bara i SFV:s verksamhet utan också i Kalendern. De uttalade temanumren föll bort, samtidigt som Kalendern och dess innehåll gradvis knyts allt närmare SFV:s egen verksamhet. Det senare genom att artiklarna i allt högre grad är direkt kopplade till verksamheten inom SFV:s olika sektorer, till exempel i form av föredrag och annat material från olika seminarier som SFV anordnat, eller att man direkt återpublicerar material (låt vara redigerat) som funnits på andra plattformar, såsom SFV:s webbplats Lärorikt.

Det här samtidigt som andelen artiklar långsamt minskar i förhållande till de två andra centrala blocken, det vill säga minnesrunorna och det interna SFV-materialet i form av verksamhetsberättelser, listor över olika fonder och dylikt. Först så att det sistnämnda materialet började stå för halva innehållet, och de senaste åren så att det har uppgått till hela 2/3 av innehållet, fördelat ganska jämnt på 1/3 artiklar, 1/3 minnesrunor och 1/3 verksamhetsberättelser och dylikt.

Samtidigt har Kalendern också till det yttre blivit alltmer strömlinjeformad, med smakfull layout, fina bilder och mycket färg. En utveckling som präglat också SFV:s övriga publikationer, framför allt Svenskbygdens efterföljare SFV-magasinet, som hela tiden varit påfallande glassig. Det undandrar sig min bedömning hur diskussionerna kring Kalenderns innehåll och yttre har gått under åren, men där Kalendern under tidigare perioder var ett enmansverk har det redaktionella ansvaret i allt högre grad fördelats på flera personer, samtidigt som SFV:s ledning helt tydligt också velat sätta sin prägel på det, till exempel genom synliga ledartexter.

Att det tidvis rått en viss osäkerhet om hur Kalendern ska utvecklas märks i att man rentav vågade peta på själva namnet, SFV-kalendern, och under några år experimenterade med att lyfta upp begreppet Årsbok, i jämbredd med eller rentav före och större än Kalender. Sedan 2020 har det traditionella Kalender emellertid åter varit årsbokens huvudrubrik.

"Om man ser till Kalenderns ursprungliga funktion, att verka ”för den allmänna folkbildningens höjande”, kan man givetvis konstatera att den småningom förlorade i betydelse, i takt med ökad utbildningsnivå."

Hur ska man då förhålla sig till att detta är den sista Kalendern? Och att SFV därmed sätter punkt för en 140-årig obruten tradition (med undantag av året 1976, då Kalendern av någon orsak uteblev). Vill man vara exakt, och fortsätta den räkneoperation som gjordes först av Olle Spring 2006 och därefter av undertecknad 2011, så utgör samlingen Kalendrar sedan 1886 en imponerande rad i bokhyllan på sammanlagt 166,5 cm, med sammanlagt 27 832 sidor, vilket i snitt innebär nästan exakt 200 sidor per Kalender. En imponerande samling ackumulerad folkbildning, låt vara att verksamhetsberättelser och annat kalendariskt material under de senaste decennierna stått för en ökande andel.

Om man ser till Kalenderns ursprungliga funktion, att verka ”för den allmänna folkbildningens höjande”, kan man givetvis konstatera att den småningom förlorade i betydelse, i takt med ökad utbildningsnivå. En utveckling som ju långt berör också moderorganisationen SFV, och dess ursprungliga syfte.

Vad återstår alltså egentligen av missionen från SFV:s och Kalenderns första tider? Den grundläggande utbildningen är en sak för stat och kommun, medan spridningen av senaste nytt inom vetenskap och forskning sker genom andra och effektivare kanaler. I brant förkortning vill jag hävda att de återstående uppgifterna är två, bägge viktiga redan från begynnelsen. För det första den fria bildningen, vars betydelse inte alls har minskat, snarare tvärtom. I en situation där statsmakten stegvis monterar ner hela den fria bildningssektorn har SFV minsann en uppgift. Och för det andra arbetet för det svenska Finlands fortlevnad. Som språk är svenskan i Finland inte hotad, vår formella ställning är relativt stark och vi har våra fonder och stiftelser. Men den övergripande bilden av och tron på ett gemensamt Svenskfinland, den är allt bräckligare. Det finlandssvenska perspektivet inom forskningen är långtifrån självklart och den tidigare gemensamma medieverkligheten i form av tidningar, radio och tv har nästan försvunnit. Att upprätthålla känslan för och tron på det vi har gemensamt var en av drivkrafterna när det begav sig – men var är den lågan i dag? Att enbart förvalta är inte nog.

Minnesrunorna – ”detta sista finlandssvenska rum”

Även om fokus här legat på Kalendrarnas folkbildande funktion måste några avslutande ord ändå sägas om den alldeles speciella kategorin av artiklar som alltid funnits med, det vill säga minnesskrifter och nekrologer, eller minnesrunor som de vanligen kallats. Inte bara för att jag knappast är ensam om att tycka speciellt mycket om dem utan också för att de antagligen på sikt visar sig bli Kalendrarnas mest bestående material. ”Detta sista finlandssvenska rum”, för att citera Olle Spring i Kalendern 2006. Han nämner där Juni Grönholms förteckning i Kalendern 1999, enligt vilken sammanlagt 1 537 personer då hade hedrats med en minnesruna, och att han fram till och med 2006 räknade till ytterligare 169 minnesrunor, vilket gör sammanlagt 1 706 minnesrunor (Spring 2006, 17). Och efter det, åren 2007–2025, räknar jag till ytterligare 421 minnesrunor, vilket innebär att det sedan 1886 har publicerats sammanlagt 2 127 minnesrunor. I snitt alltså ungefär 15 runor per år. Ser man enbart på de senaste 20 åren har antalet varit klart högre, och väldigt konstant, med ett genomsnitt på 22 stycken.

Ser man på minnesrunorna över tid ser man tydliga förändringar, såväl i antal och stil som i redaktionens sätt att lyfta fram dem. Mest iögonenfallande är kanske tioårsperioden från mitten av 1960-talet till mitten av 1970-talet, då nekrologerna var väldigt korta, av typen biografiska notiser. Efter det fick minnesrunorna igen en mer framskjuten plats, för att under det senaste decenniet stå för ungefär en tredjedel av innehållet i Kalendrarna. Den här tendensen märks också i våra dagstidningar, där nekrologerna både har ökat i antal och fått mer utrymme. Intressant, och i mitt tycke delvis problematiskt, är att de allt oftare skrivs också av nära anhöriga. När det gäller nekrologskrivandet som genre och stilart ingick i Kalendern år 2020 en utmärkt artikel av Ralf Friberg, en av våra flitigaste nekrologskribenter. Fint därför att han i denna sista Kalender själv blir föremål för en minnesskrift.

Sedan många år har SFV också lagt ut minnesrunor på webbplatsen minnesrunor.fi. Där har man lagt ut inte bara minnesrunor från Kalendrarna utan också andra minnesrunor i digital form, till exempel sådana som publicerats på annan plats. Där finns i dag (20.4.2026) 2 188 namn, varav en stor del är sådana som inte är digitaliserade men som kan beställas som avskrifter, varefter de sätts upp på webbplatsen.

Thomas Rosenberg (f. 1953) är till utbildningen sociolog, men har under merparten av sitt liv verkat som fri forskare, skriftställare och kolumnist med tonvikt på samtidsanalys och finlandssvenska frågor. Som fackboksförfattare under senare år har han främst varit inriktad på lokalhistoria.

Artikeln har publicerats i SFV-kalendern 2026.

LITTERATUR

• Ahlskog, Jonas (red.): Människans allsidiga utveckling. Essäer om bildningens betydelser i tjugoförsta århundradet. SFV 2021.
• Andersson, Otto: Finlandssvenska musikfester under femtio år. Åbo 1947.
• Barck, P. O.: Arvid Mörne och sekelskiftets Finland. Helsingfors 1953.
• Cavonius, Gösta: Tanke och gärning. SFV 1882–1982. SFV:s förlag. Borgå 1982.
• Cavonius, Gösta: Få böcker har lästs så flitigt. SFV:s kalender – en 100-årig folkskrift. SFV-kalendern 1986 (omtryckt i Kalendern 2006).
• Engman, Max: Språkfrågan. Finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922. SLS/Atlantis 2016.
• Granö, Matts & Wallén, Björn: Bli något eller någon? En finlandssvensk folkbildningsodyssé. Skrifter utgivna av Svenska folkskolans vänner, volym 167. Helsingfors 2003.
• Lundberg, Ulla-Lena: Lyser och lågar. Förlaget. Helsingfors 2022.
• Meinander, Henrik: Nationalstaten, Finlands svenskhet 1922–2015. SLS/Atlantis 2016.
• Pontán, Einar: Svenska Folkskolans Vänner. 75 års historik. SFV-Kalendern 1957.
• Rosenberg, Thomas: SFV-Kalendern 125 år. SFV-kalendern 2011.
• SFV-Kalendern, samtliga årgångar 1886–2025 (utom 1888, 1891 och 1992).
• Spring, Olle: Årsboken som blev en symbol. SFV-kalendern 2006.
• Tikkanen, Märta: Emma & Uno – visst var det kärlek. 2011 (2010).
• Åström, A-M. & Lönnqvist, B. & Lindqvist, Y. (red.): Gränsfolkets barn. Finlandssvensk marginalitet och självhävdelse i kulturanalytiskt perspektiv. Helsingfors 2001.