Skribent: Karl Johan Hagfors
Illustration: TERHI EKEBOM
Redaktionens kommentar:
I den första SFV-kalendern möter vi 1886 en ung och entusiastisk folkbildare i K. J. Hagfors' (1860–1939) artikel om folkhögskolväsendets framväxt på våra nordliga breddgrader. Hagfors lyfter fram folkhögskolan som en avgörande kraft för folkbildningen, och betonar att skolorna ska ge mognad genom att förena praktisk nytta med humanistiska ideal. Bildningsidealet är brett, insikten om bildningens immateriella värden är osviklig. Textens språkdräkt har varsamt moderniserats.
Den allmänna folkupplysningen är det ädlaste arbete som någonsin utövats, och ett barn av protestantismen. Luther påvisade människornas jämlikhet genom deras eviga ursprung, på vilket följde att var och en var ansvarig för sina gärningar inför den högste. Därmed tillkom även alla rättigheten att erhålla nödig upplysning i livets viktigaste frågor, vilket således var samhällets plikt. Vid otaliga tillfällen inskärpte Luther hos landets styresmän behovet av skolor för barn och ungdom: det var nyttigare för ett rikes välstånd att ha upplysta, kunniga och hederliga medborgare än stora inkomster, starka fästningar och sköna byggnader.
Inte minst Norden, folkfrihetens urgamla hem, har kommit i åtnjutande av reformationens välsignelser särskilt på folkbildningens område. Kanske en kort redogörelse för de skandinaviska folkhögskolornas uppkomst, riktning och mål därför är av intresse för folkbildningens vänner även på denna sida om Bottenhavet.
I.
Danmark är folkhögskolans hemland. Genom tyskarnas vilja att utvidga sitt lands gränser åt alla håll kom tyska och danska intressen i strid med varandra. Det lilla Danmark svävade i fara. Befolkningen i Nordslesvig fick inte använda sitt modersmål i offentliga handlingar och frågan var ”om man skulle lämna sig helt och hållet med tunga, hjärta och hufvud åt tyskarna eller om man skulle stå fast vid vad man lärt, kasta blicken mot norr och suga näring av samma rot som folket där”.
Vid en storsamling den 4 juli 1844, till vilken flera tusen allmogemän sammankom, förklarades att man ”ville blive ved at tale dansk”. Ett antal bönder i Sönder-Jylland hade ingått förening om en folkhögskolas inrättande. Ty kunskap är makt. Skolan kom till stånd och förlades till Rödding.
Den danske prästen Grundtvig, som kan anses som folkhögskolans fader, uppträdde med stor skärpa i tal och skrift mot det gängse dåraktiga latinpluggandet, som gav åt ämbetsmännen ”romerskt förstånd på hela världen, men åt ingen sunt förstånd på det som ligger oss närmast, på vår egen natur, fäderneslandets alla förhållanden och gemensamma bästa”. Grundtvig framhöll, att den medborgerliga bildningen borde stå på folkets grund och bibringas genom nordisk litteratur och nordisk historia. Det är hos skalderna nordbon lär känna sig själv. I historien och fäderneslandets litteratur skulle alltså ungdomen erhålla upplysning och väckelse.
Skolan i Rödding inrättades i enlighet med Grundtvigs planer ehuru med nödiga inskränkningar. Man engagerade vetenskapligt bildade lärare, utrustade läroanstalten med ett rikt förråd av böcker och kartor, naturföremål med mera. Åt eleverna byggdes ett särskilt hus. På grund av jordbrukarnas önskningar meddelades även undervisning i jordbrukslära.
Den storartade inrättningen kunde dock besökas endast av de mera förmögna. Men på 1850-talet uppstod under ledning av Kristen Kold en folkhögskola av mera folklig karaktär, tillgänglig även för de fattigare. Kolds avsikt var mindre att lära sina elever ett bestämt mått kunskaper än att väcka och liva vetgirighet genom att för dem läsa världshistorien och Ingemanns historiska romaner. Tilloppet av elever blev snart mycket stort. Med dem delade Kold måltider och sovrum. Allt var anlagt på en stor yttre enkelhet, vilken Kold ville kompensera genom inre rikedom. På detta sätt vann han stor framgång och nådde sitt mål i oväntat hög grad.
Ryslinge folkhögskola på Fyn var den tredje folkhögskolan i Danmark, instiftad år 1851. Foto: SFV:s bildarkiv
Kolds exempel följdes snart av andra, men den av honom inslagna riktningen har dock sedermera undergått välbehövliga förbättringar. Man har inte nöjt sig med en andlig väckelse, utan även sökt meddela verkliga kunskaper, ”ty det väckta medvetandet måste ha ett innehåll och eleverna måste har uppgifter att öva sig på”. Men det var först efter olycksåret 1864, då Danmark i kriget med Tyskland förlorade Slesvig, som folkhögskoleväsendet vann större utveckling. Under läsåret 1883–84 fanns i Danmark 74 folkhögskolor som åtnjöt statsunderstöd. Danmarks liksom Norges flesta folkhögskolor är nämligen privata inrättningar, som erhåller större eller mindre statsunderstöd. Det övervägande flertalet av eleverna (män 67 %, kvinnor 56%) var barn till bönder. Eleverna bo mestadels i skolhuset, där de även erhåller kost.
II.
Från Danmark överfördes folkhögskoletanken snart till Norge, där den första folkhögskolan inrättades år 1864. I Norge mottogs folkhögskolan dock med stort misstroende av pietismen, som föraktar allt världsligt vetande, och som förband sig med högkyrkan för att motarbeta den hatade grundtvigianismen. Men folkhögskolevännernas oförtrutna arbete lyckades besegra motståndet mot den nya läroinrättningen.
Främst bland de norska folkhögskolekämparna står teologiekandidaten Kristoffer Bruun, som ytterligare utvecklat Grundtvigs åsikter. På flera ställen i sina skrifter omtalar Bruun folkhögskolans mål: ”Vi vill förhjälpa de unga till mänskligt, humant själsliv och till själsutveckling. Vi vill lära dem att tänka över livet. Vi vill meddela ungdomen en sammanhängande livsåskådning. Målet kan inte vinnas genom läxor och förhör, utan allena genom den makt som ligger i det talade ordet, ty den lärare, som går på med läxor och förhör, får snart förnimma, att det smyger sig in en makt, som lägger sig kylande emellan honom och hans åhörare.”
”Vi vill förhjälpa de unga till mänskligt, humant själsliv och till själsutveckling. Vi vill lära dem att tänka över livet. Vi vill meddela ungdomen en sammanhängande livsåskådning."
Religionsundervisning förekommer varken i de danska eller norska folk-högskolorna, vilket inte betyder att de förhöll sig fientligt eller likgiltigt mot religionen. Tvärtom. Men man tar saken praktiskt. En norsk folkhögskollärare säger så här: ”Vi har inga särskilda religionstimmar, men det går en kristlig upplysning genom vår undervisning och i samma grad vi själva är troende även kristlig tro och anda i den.”
Norge har för närvarande tolv högskolor i verksamhet. Flera av dem är ambulerande, men olägenheten av ett sådant arrangemang är stort, om än fördelen är att skolan kan verka i vidsträcktare områden.
III.
Av de skandinaviska folkhögskolorna är den svenska yngst. Den första svenska folkhögskolan inrättades 1868 i Östergötland.
Det var tidningen Aftonbladet och Nordiska nationalföreningen i Stockholm, som tog upp frågan. Idén mottogs på flera håll med största hänförelse. Genom representationsförändringen år 1866 hade Sveriges bondestånd upphört att finnas till som samhällsklass med särskilda rättigheter och skyldigheter. För att rätt kunna begagna sig av de fördelar denna förändring medförde uppstod hos allmogen behov av högre bildning.
Jordmånen var sålunda ganska tacksam för de nya bildningsanstalterna. Inom få år uppstod flera folkhögskolor efter modell av den första i Östergötland. En livlig skildring av folkhögskolans uppgift och ändamål ges av P. Aug. Gödecke, som varit en av den svenska folkhögskolans ivrigaste förkämpar:
”Hur livligt och varmt än hjärtat klappar för allt heligt, sant, högt och fosterländskt, skulle vi dock blott få en halv uppfostran, om vi ej också ägde sådana kunskaper, att vi kunde finna oss till rätta i det verkliga livet, i fosterlandet, i lagliga förhållanden, i hembygdens naturliga yrken och näringsgrenar.”
Gödecke indelar folkhögskolans undervisningsämnen i två grupper: de humanistiskt-fosterländska och de praktiska ämnena. Den första gruppen omfattar de ämnen som framför allt är ägnade att utveckla och förädla vår personlighet, att väcka vårt hjärta, att utvidga vår andliga synkrets, att göra vårt förstånd klarare, att lära oss tänka mer följdriktigt och att fostra en livlig känsla av våra kristliga, mänskliga och medborgerliga plikter. Dessa ämnen är fosterlandets historia och geografi, modersmålet och statshushållningen. Den andra gruppen omfattar de kunskapsgrenar som framför allt kommer till användning i det praktiska livet, såsom räknekonst, geometri (uppmätning och kartläggning av åkerfält och ängar, beräkning av kroppar och ytor med mera), linearteckning, naturlära och naturalhistoria samt övningar i skönskrivning och bokhålleri.
"Lärarna begagnar även dessa aftontimmar till ett fritt och otvunget umgänge med sina elever; stundom sammansluter de sig till upplivande fosterländsk sång."
Modersmålet och naturvetenskaperna har fått sig den mesta tiden tillmätt. Åt lagar och kommunalförfattningar ägnas även mycken uppmärksamhet. För att även här ge eleverna en praktisk handledning hållas fingerade ”kommunalstämmor”. Efter lektioner och under aftontimmarna hålls diskussions- och talövningar för att vänja eleverna vid att klart uttrycka sig och att tänka över olika ämnen. Lärarna begagnar även dessa aftontimmar till ett fritt och otvunget umgänge med sina elever; stundom sammansluter de sig till upplivande fosterländsk sång. Folkhögskolans arbetsdag börjar med psalmsång och bön, men någon religionsundervisning ingår ej i skolans läroplan. Lektionerna upptar omkring 7 timmar dagligen, men skolsalen är upplyst långt in på kvällarna, så att de som så önskar kan arbeta där efter lektionernas slut.
Lärosättet är ungefär enahanda vid de danska och svenska folkhögskolorna. Största vikten läggs nämligen på det talade ordet. Läroböcker finns, ur vilka eleverna kan i sitt minne återupprepa lärarens föredrag, men läxor ges inte, lika litet som förhör hålls. Någon examen förekommer inte vid folkhögskolan, inte heller utdelas betyg, för lärjungarna kommer från plogen inte för att skaffa sig inträde på tjänstemannabanan, utan för att få en för det medborgerliga livet behövlig allmän bildning.
Folkhögskolorna har redan så länge varit i verksamhet, att deras frukter kan skönjas. Oron att de skulle avvänja de unga från det tunga kroppsarbetet har lyckligtvis inte besannats. Tvärtom har folkhögskolan bidragit till att höja det kroppsliga arbetets anseende. Klyftan mellan herremän och bönder söker den även fylla, såväl därigenom, att den unga allmogen blir kunskapsrikare, som därigenom, att de genom nära personligt umgänge med sina lärare fått en vana att uppföra sig som det anstår bildade människor. Många missförhållanden i samhället har genom folkhögskolorna blivit avhjälpta och mycket har blivit gjort för hemlivets trevnad i de trakter, där den en längre tid verkat.
"Oron att de skulle avvänja de unga från det tunga kroppsarbetet har lyckligtvis inte besannats. Tvärtom har folkhögskolan bidragit till att höja det kroppsliga arbetets anseende."
Farhågan, att folkhögskolorna skulle bli härdar för politiska uppviglingar har inte heller besannats. Flera lärare har offentligt uttalat sig mot allt politiskt kannstöperi såsom oförenligt med folkhögskolans ändamål. Utanför skolan deltar dock lärarna inte sällan i politiska frågors dryftning. Och att ett mera vaket politiskt liv följt folkhögskolorna i spåren är blott en naturlig utveckling, liksom det även är otvivelaktigt att de har en inte så ringa del i den politiska pånyttfödelse som de skandinaviska länderna för närvarande undergå. Men detta är ju inte något fel, utan ren förtjänst.
Så har folkhögskolan mer än något annat bidragit till den seger som skildras med dessa ord av skalden Bååth:
Att dagens stråle dit ha lett, där morgondimman låg, att se det blänka i den blick, som nyss du duven såg,
att se i Sveriges byahem, hur renad tanke och tro
de växa i kapp med vaggande korn kring blomrik hage och bo,
det är seger nog.
*) Vi har vid avfattandet av denna redogörelse i väsentliga punkter följt en serie uppsatser i detta ämne av L. Holmström i Nordisk tidskrift, “I folkhögskolans tjänst” av P. Aug. Gödecke, m fl. arbeten.
Foto: SFV:s bildarkiv
Karl Johan Hagfors (1860–1939) föddes i Nedervetil. Han gick Nykarleby seminarium, blev student 1885, och fil.kand. 1889, medan han var folkskollärare i Helsingfors. Doktorsavhandlingen (1891) behandlade Gamlakarlebymålet. År 1891 blev han lektor i svenska vid Nykarleby seminarium, och direktor där 1917–1930. Han gav ut ett skönlitterärt verk, Nykarleby seminariums 50-årshistorik, flera arbeten inom modersmålets pedagogik och genealogiska undersökningar. Åren 1905–1911 var han även redaktör för Österbottniska Posten, som han även senare regelbundet medarbetade i.
