Text: Thyra Hanemann
Illustration: Terhi Ekebom
Redaktionens kommentar:
I SFV-kalendern 1920 ser Thyra Hanemann barnträdgården mot en fond av samhällsoro och omvälvning. Hon förespråkar en småbarnspedagogik enligt Friedrich Fröbels idéer, där leken och det praktiska arbetet ses som barnets naturliga ingång till livet. Genom att låta barnen delta i vardagssysslor med anpassade redskap tas deras skaparkraft på allvar. Hanemann visar hur leken blir ett bildningsmedel som ger barnet både trygghet och redskap för framtiden. Textens språkdräkt har varsamt moderniserats.
I dessa samhällsorons och omvälvningens tider, då livet för de flesta förefaller tungt och svårt, förs tanken ofrivilligt mot framtiden. Man hoppas att det tryck som nu ligger över människorna förr eller senare skall lätta, att åtminstone den unga generation som växer upp skall få uppleva lyckligare förhållanden. Samtidigt riktas uppmärksamheten allt ivrigare på medel att göra de unga skickliga att skapa denna bättre framtid åt sitt folk. Barnavårds- och uppfostringsfrågor blir allt viktigare samhällsfrågor, vilka fordrar en klok och god lösning. En länk i detta framtidsarbete bildar även barnträdgårdarna, vilkas ändamål är att understöda hemmen i omsorgen om barnen i 3–7 års ålder, och vilka borde få en allt större spridning även på landsbygden. Barnträdgårdarna är anstalter, där barnen får vistas några timmar om dagen.
De sysselsätts där med för deras ålder lämpat arbete och lek. Hela verksamheten ordnas så mycket som möjligt som i ett gott hem. Barnen får delta i alla i hemmet förekommande sysslor. Vid morgonstädningen får de sopa golvet, torka damm, vattna blommor med mera. Förekommer matlagning i barnträdgården, vilket inte är absolut nödvändigt men mycket önskvärt, får barnen hjälpa till vid potatisskalning, ärtrensning och annat sådant, samt vid dukning och diskning. Vatten och vedbärning och till och med sågning brukar vara de små ”karlarnas” bästa sysselsättning, likasom de får försöka sig på de tyngsta uppgifterna vid i barnträdgården förekommande trädgårdsarbeten. Hemligheten med denna glada verksamhetsiver är, att man i barnträdgården har ”don efter person”, att redskapen är lämpade efter barnens krafter och att barnen inte tvingas att arbeta alltför länge med samma sak, samt att de i början ointresserade och ”fladdriga” små personerna försiktigt och förståelsefullt vänjs vid att hålla ut. Då storstädning anordnas i barnträdgården, får barnen vara med. Det är förunderligt, hur stor nytta man efter någon övning kan ha av de små hjälpredorna, och vilken glädje dessa har av att får vara med om ”riktigt” arbete.
Barnträdgården i Hermanstad sätter potatis år 1930. Foto: Museiverket
Utom de husliga göromålen får barnen utföra små lämpliga handarbeten. Här används i största möjliga utsträckning primitivt, enkelt material, som kan finnas till hands, tygbitar, garnrester, papper av olika slag, cigarraskar, paketpinnar, trådrullar och dylikt. Man försöker med små medel åstadkomma så prydliga och praktiska resultat som möjligt och härvid öva upp barnens uppfinningsrikedom och även deras goda smak. Till julen förfärdigas åt föräldrar och syskon små gåvor, vilka ofta kunna vara till stor nytta och fröjd.
För att ge innehåll åt livet och verksamheten i barnträdgården ordnas arbetet kring en ur barnens närmaste erfarenhetskrets vald medelpunkt. Det kan till exempel hända att gräs, som vuxit ute i trädgården, bör undanskaffas. Barnen får föra det till något fähus i närheten. De råkar komma dit då korna mjölkas. Hela fähuset får för dem ett annat intresse, likaså mjölkhämtningen till barnträdgården om morgonen. Mjölken hälls upp, får stå tills grädden stigit, fil och surmjölk tillreds, smör kärnas, ost bereds och barnen har fått nya erfarenheter, eller sådant, som de dagligen sett, har för dem fått större intresse och innehåll. Förs gräset till någon fårkätte, får barnen kanske se fåren klippas. De får ull med sig till barnträdgården och får själva plocka den. Någon äldre person bland barnens eller lärarinnornas bekanta, som kan karda och spinna, bjuds in och utför arbetet till barnens stora fröjd. Garnet färgas, en liten väv sätts upp, där riktigt tyg kan vävas till kläder åt någon docka som behöver sådana, till ett docktäcke, vilket sedan stickas i barnträdgården, till kaffepannlappar åt barnens mödrar eller något annat nyttigt. Vävstolen blir en ständig rar sysselsättning, om vilken de små flickorna tävlar. Där vävs trasmattor för dockkammaren, ovantyg till dockmöblerna, små dockhanddukar, tvättlappar att ge till julen åt småsyskonen, och mycket annat som en uppfinningsrik hjärna kan finna på.
”Såsom synes är barnträdgårdens ändamål inte endast att sysselsätta barnen. Den bör vara en plats där de får uppfostran och väckelse, där barnen blir vakna, intresserade, livaktiga och ihärdiga, där arbetsglädje, vänlig uppmärksamhet och goda seder råder och utvecklas hos de små skyddslingarna.”
Verksamheten med det som i arbetet tagits till medelpunkt, ger ämne till sysselsättning av olika slag med det till buds stående arbets- och lekmaterialet, varibland de fröbelska så kallade lekgåvorna är de viktigaste. Här må blott nämnas byggklossarna av olika storlek och form, läggstickorna, pärlorna, utsyning av bilder på styvt papper, lappspritning, pappersvikning, -klippning och -rivning, etcetera. I den fria leken med dockor, hästar och andra leksaker återges ofta de i barnträdgården vunna erfarenheterna, likaså vid teckning och modellering. Sånger och sånglekar, bilder och bilderböcker, som mycket förekomma i barnträdgården, bidrar, valda i samband med medelpunkten, till att ge stämning och fördjupa intrycket av barnens små upplevelser. Sagor och berättelser, vilka ofta upptas, får ett särskilt intresse, ifall de även väljs med hänsyn till medelpunkten. Otaliga är de tillfällen, som ger ämne till omväxlande sysselsättning och lek i barnträdgården: en automobil som stannar utanför kan leda samtalet och uppmärksamheten på gatu- och landsvägstrafiken; en födelsedag eller någon märklig händelse ger många dagars glada förberedelser; julen, påsken och andra högtider är naturligtvis av stor betydelse, ty traditionerna hålls i helgd i barnträdgården. Naturföreteelser såsom solen, ljuset och värmen, väder och vind, regn, snö och is kan ge anledning till iakttagelse, erfarenhet och verksamhet. Såsom synes är barnträdgårdens ändamål inte endast att sysselsätta barnen. Den bör vara en plats där de får uppfostran och väckelse, där barnen blir vakna, intresserade, livaktiga och ihärdiga, där arbetsglädje, vänlig uppmärksamhet och goda seder råder och utvecklas hos de små skyddslingarna.
Barnträdgårdar har hittills mest inrättats i städer och industrisamhällen, där behovet av hjälp vid vården av småbarnen varit störst, men deras verksamhet skulle vara till ovärderlig nytta även ute på landsbygden. Det kan inte sakna sitt intresse att veta, att den första barnträdgård som dessa anstalters skapare Friedrich Fröbel grundade öppnades i en fullkomligt lantlig omgivning i utkanten av den lilla staden Blankenburg i Türingen. Talrika barnträdgårdar finns på landet både i Tyskland och England, där de vunnit stort förtroende. Någon större erfarenhet av sådana lantliga barnträdgårdar har vi inte hos oss, men ett litet försök i den vägen har fallit mycket väl ut.
”Naturen och livet på landet ger rikligt tillfälle till sysselsättning och sund verksamhet, och barnträdgården kan hos sina små skyddslingar väcka intresse för lantligt arbete och kärlek till naturen.”
För barnträdgårdsarbetet är en lantlig omgivning, såsom lätt kan förstås, mycket lycklig. Naturen och livet på landet ger rikligt tillfälle till sysselsättning och sund verksamhet, och barnträdgården kan hos sina små skyddslingar väcka intresse för lantligt arbete och kärlek till naturen. Den kan redan hos de små lägga grunden till en varm hembygdskänsla, vilket kanske inte borde förbises i kampen mot flykten från landet. För hemmen är barnträdgårdarna till stor hjälp, inte endast genom att barnen under de mest bråda förmiddagstimmarna är ”ur vägen” och mödrarna i lugn kan sköta sina hemsysslor i medvetande om att barnen är i god vård. Barnen kommer ofta hem förnöjdare och ivrigare till verksamhet. De kan bättre, även utom barnträdgården, hemma sysselsätta sig på egen hand. Ifall mödrarna förstår att ta vara på den ledning barnen fått i barnträdgården, kan de ganska tidigt få verklig nytta även av de minsta barnen, genom att låta dem hjälpa till med små sysslor i hemmet. Barnträdgården kan lätt bli en god och naturlig medelpunkt i arbetet för barnavårdens och uppfostrans höjande i bygden, både som förebild och genom lärarinnans direkta inflytande på barnen och deras mödrar. Ofta kan barnträdgårdslärarinnorna genom den naturliga förbindelse de får med hemmen och genom sina av arbetet framkallade täta besök i desamma bliva goda heminstruktriser i såväl praktisk hemvård som barnens skötsel och ledning.
Med barnträdgården kan, ifall behov finns, förbindas ett litet daghem för sådana barn, vilkas mödrar är tvungna att arbeta utom hemmet, eller vilka tillfälligtvis inte kan ta hand om dem. Det skulle i många fall ställa sig förmånligare för kommunen att få dessa under dagarna värnlösa barn i daghem, än att bekosta deras vistelse i barnhem eller på annat sätt helt och hållet dra försorg om deras uppehälle. I Tyskland har det utom fasta daghem på landet även under skördetiden inrättats tillfälliga sådana, för att man till skördearbetet skall kunna få sådan arbetskraft, som vanligen inte står till buds.
För att man skall få ett gott resultat av barnträdgårdsverksamheten, bör en tillräcklig personal anställa. 25–30 barn på en avdelning med en lärarinna, som biträds av en så kallad hjälpflicka, är det högsta som kan komma i fråga. Man behöver endast tänka sig en barnkammare med detta antal barn, för att det skall vara klart att trevnad och ordning utan en sträng och för barnen onaturlig disciplin inte kan upprätthållas med mindre arbetskraft. Självfallet ökas personalen, ifall ett daghem inrättas.
Synnerligen viktigt är att barnträdgårdsarbetet leds av för detta värv väl utbildade krafter. Anställs för denna verksamhet otillräckligt skolade förmågor, förfuskas lätt hela arbetet. Barnträdgården blir en anstalt, där de yttre anordningarna och sysselsättningarna är lånade från barnträdgården, men själva uppfostringsarbetet och det djupare inflytandet på barnen går förlorade.
En större stuga eller sal med ordentlig tambur är en tillräcklig lokal för en barnträdgård för 25 barn. Ifall matlagning förekommer, behövs därtill ett rymligt kök. Lärarinnan skall naturligtvis även ha lokal, ifall inte lönevillkoren ställs så höga, att hon själv kan skaffa sig en sådan. Möblering och annan uppsättning kan att börja med vara mycket enkel: ett högt och några låga, lätta bord, ett skåp, några låga bänkar, ett par stolar av vanlig höjd och ett par små sådana, ifall man inte för trevnadens skull i stället för bänkarna har endast små stolar, ett tvättställ, en svart tavla, ett par sandlådor, leksaker och bilderböcker enligt råd och lägenhet, klossar, pennor och papper, några saxar, dessutom annat, mindre sysselsättnings- och arbetsmaterial, som blir för långt att räkna upp här, och som är beroende av förhållandena och tillfällig tillgång.
De barn som besöker barnträdgårdarna är så små att endast en kort ”skolväg” är möjlig. Därför kan barnträdgårdar endast inrättas i tätare bebyggda trakter. I större byar eller på egendomar vore de synnerligen önskvärda. Och även om barnen på landsbygden lever under bättre förhållanden än stads- och fabriksbarnen, åstadkommer den även där förefintliga trångboddheten och de nutida för barnen mycket oförmånliga samhällsförhållandena stora vådor. Detta kunde kanske i någon mån motarbetas genom inrättandet av barnträdgårdar.
Thyra Hanemann (1879–1964) hade obestridlig betydelse för barnavården i Finland. Som Helsingfors första inspektor för barnträdgårdar år 1912 bekantade hon sig med den senaste barnpedagogiken i Europa. Efter inbördeskriget deltog hon i en av socialstyrelsen tillsatt kommitté som arbetade med frågor kring krigsvärnlösa barn. Hennes korta men intensiva karriär som barnträdgårdsinspektor tog slut 1919 efter giftermålet med redaktören Max Hanemann, men samhällsengagemanget fortsatte. Hon blev Barnavårdsföreningens ordförande från 1930. Hon var medlem i Helsingfors barnträdgårdsstyrelse ända fram till 1950-talet.
